Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Han som försvor sig. En saga af Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvad skulle nu komma?
Det ryste i honom af en obestämd fasa för något
obekant, som skulle göra slut på hans frihet. Och
hvad var det för resten för en frihet han haft? Han
som varit kungens och livar mans tjänare. Han som
hade gjort hela världen till viljes, men tegat med hvad
han själf hade att säga.— Men nu var det inte tid att
stå och sörja. Det var bara att lägga benen på nacken
och ge sig i väg för inte att komma för sent.
Han tryckte hatten ned öfver pannan, tog fiolen
under afrmen, slog kappan öfver axlarna och skyndade
ut i natten.
Det var en skön, kall månskensnatt. Himlen var
ljus och stjärnströdd och månskenet flöt i strömmar
öfver jorden. Walter sprang allt hvad han kunde, ty
det var en ganska lång väg upp till Stenberget. Han
såg sin långa skugga springa bredvid sig på den hvita
vägen. Nu kom han in i skogen, och då han gått
några timmar, såg han hur stjärnorna började blekna.
Det ljusnade i öster, och snart skulle solen gå upp.
Han skyndade då framåt med dubbel fart och snart
var han ute ur skogen och uppe på vidderna. Han
kunde redan se Stenberget rakt framför sig. Rundt
omkring bredde sig öppna fält med kort gräs. Där
brukade herdarne vakta sina hjordar. I
morgonrod-naden kunde han skönja hur det rörde sig mellan de
små buskarna. Det var de ulliga ryggarna af fåren,
som började vakna.
Då hörde Walter plötsligt en så egen melodi.
Först trodde han att det var en fågel, men nu
förstod han, att det var någon som blåste på flöjt. Så
brådt han hade, fick han ändå lof att stanna och
lyssna.
Han tyckte det var den vackraste, enklaste
melodi, han nånsin hört. Den lät som om
morgonstjärnan själf kunde ha sjungit den uppe i himlen,
Nornan 1906, 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
