Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mot slutet. Berättelse af Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Det är just det som är fint, försäkrade den
stackars Mari-Ann gråtfärdig.
Detta betviflades emellertid starkt af både Stellan
och mig, hvarför hennes anhållan till ingen åtgärd
föranledde. — Vi voro i den åldern, då man med
rätta anser det för sin heder oeftergifligt att sofva
med pilbåge eller jaktknif under hufvudkudden. Vi
sköto med rostiga flintrefflor, sådana som Skinnstrumpa
kunde begagnat. Målskjutning uppmuntrades på högsta
ort, och vi fingo ammunition af husets förråd. Men
den dugde ej. Utan vi stöpte själfva våra kulor i
en gammal tång, som vi hittat på vinden. Och blyet
stulo vi ur kasserade fönsterinfattningar.
I åratal fanns fastspikad öfver stalldörren en stor
spräcklig baruggla, det enda djur jag någonsin fällt
med kula. Där den med utbredda vingar slagit ned
på sitt rof, hade det närmast sett ut som hade man
vräkt ett väldigt kålfat öfver lilla jösse. Då föll skottet,
en af dessa oförklarliga lyckträffar, som man gör en
eller tu resor under slaget öfver lifvets stora jaktmark,
och som ingen tror på utom de, som det händt
likadant. — Själfve Greberg, skogvaktaren, prisade mig.
— Ty, sade han, medan han skar af klorna på
fågeln för att komma åt skottpengarna, ty frånsedt
skinnet och köttet, är det inte så värst mycket
be-vändt med en harpalt. Men en haruggla är ju alltid
en haruggla. —
På våra stallaftnar togo vi oftast någon bok med
oss, Musketörerna eller Walter Scott eller gubben
Sturlason. Vi slogo oss ned på hafrekistan med den
tända stallyktan emellan oss och drogo på där vi
slutat förra gången. Det smala ljuset flämtade inom
glaset, kastande egendomliga skuggor öfver spiltorna och
den stora vattentunnan och trappan upp till
foderskullen. — Vi visste inte då, att germanismens
djupaste skilderier badade i ett besläktadt skimmer, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
