Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tsardömets apoteos. Af Alfred Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu var det färdigt: Knutens bronsdespot
stolt tronar, klädd uti en romersk toga,
och spränger fram som om han ville våga
en väldig sats högt upp på luftig stråt.
»I Rom ett annat skådespel bereder
i marmor Mark Aurel, allt folkets vän,
som först och främst, till kejsarnamnets heder,
dref bort spioner och förtalets män.
Han undanröjde alla inre faror,
och när vid Rhen och stranden af Paktol
han underkufvat barbariets skaror,
han vände åter lugnt till Kapitol.
Hur klar är ej hans blick, hur huld och varm!
Den vittnar om hans undersåters lycka.
Välsignande han sträcker ut sin arm,
som om han ville alla till sig trycka.
Den andra handen håller tygelns rem
att hästen i det ystra trafvet hämma;
man tycker sig förnimma folkets stämma:
’Vår far, vår cesar åter kommit hem!’
Blott långsamt kejsaren vill hemåt fara,
hans öga mönstrar hela denna skara.
Af stolthet kråmar sig hans ädla häst,
som känner, att han bär en älskad gäst,
en huldrik far för millioner söner.
Sin ysterhet själf springarn dämpat har;
folk tränges fram att hälsa på sin far.
Ett segerintåg det förvisso var,
som med odödlighetens lager kröner.
»Tsar Peter, som gett springarn fria tyglar,
har nästan rest sig upp i strama byglar.
Med ens ett väldigt språng från klippan tas,
och sporrad häst i luften redan sväfvar.
Han biter betslet, fnyser vildt och bäfvar,
ty störta måste han och gå i kras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
