En natt på drömmens starka vingepar
jag bars till fjärran, obekanta nejder.
Utöfver mörkblå haf och gröna stränder
min kosa sträcktes genom solljus rymd,
och lifvets tusen skiftande gestalter
som fagra bländverk gycklade förbi mig.
Till sist på afstånd såg jag resa sig
en väldig stad, med torn och tinnar smyckad,
med hvita tempel sträfvande mot skyn.
Jag ställde färden dit, förhoppningsfull,
och aningen bland nya under lekte.
Men sällsamt dock! Ju närmare jag kom,
dess svalare vardt luften, sommarns sol
i tunga skyar sveptes, tom och ödslig
låg trakten, som om pesten härjat den.
När sist jag hunnit stadens marmorportar,
en iskall vind mig fläktade till mötes,
och mina lemmar skälfde re’n af köld.