Nornan. Svensk kalender / 1907. Trettiofjärde årgången / 3 (1873-1906) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två posthuma dikter af Fjalar (C. L. Östergren) - I. En drömsyn

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Jag framåt jäktades af rastlös oro; med ens jag stod i slottets kungasal. På gyllne karmstol satt med härskarlater en reslig åldring; på hans hvita lockar en krona strålade af iskristaller, det sida skägget flöt till gördeln ner, i handen glänste ett tveeggadt svärd. Hans öga, skarpt och genomborrande, kring salen flög. Nu fästes det på mig. En rysning mina lemmar skakade, och hjärtat frös tillsamman i mitt bröst. Men härskaren hof upp sin röst och sade: »På knä, förmätne! Djärfs du upprätt nalkas Förståndets konung i hans egen värld? Fall ned och tillbed!» — Skälfvande af skräck jag maktlös dignade på knä och kände, hur dödens kyla grep mig mer och mer och mördade mitt hopp, min ungdomsfröjd, min ljusa tro på evig ädel glädje. Af tusen speglar såg jag återkastas min bild och såg den åldras, ständigt åldras, tills den vardt hålögd, orklös som de andras, Då slogs min själ af outsäglig fasa, och ur mitt hjärta bröt i vild förtviflan ett ångestrop, så skärande och gällt, att hvarje pelare i salen skalf och härskarn högrest stod från tronen opp. Hans öga flammade, från svärdet flög ett moln af gnistor, och jag anade med bäfvan, att min sista stund var kommen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>