Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Torfrök. Dikt af K. G. Ossian-Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De ligga, där slätten ormar sig hän,
som glimtar af sol bland lafviga trän,
en klunga af stugor med grind och brunn
och det svalaste vatten, som läskat en mun,
och aplar, som digna på krokiga knän
af de vackraste äpplen att titta på,
som lockat en pojke till snatteri,
och de suraste skrabbor att bita i,
som ställt en pojke att skämmas i vrå —
de ligga där, kyrkbyns tysta små hus
i torfrök, som dansar munter och ljus.
Men prästgårdslängan på backens brant,
som hägnat en gång min barndoms fred,
den slipper mitt prästhat rifva ned,
den frestar ej längre en heden gigant.
Dess vänliga, gula fysionomi
bak vägens alleer af lönn och alm
den klänger sig fast, den biter sig i
som mossans kuddar på takets halm, —
den kan plötsligt komma och glida förbi
som en vaggvislåt, som en psalmmelodi,
fast vackrare blott än vislåt och psalm.
Än ser jag gubben, hur fin och from
han lefde sin dag vid böcker och bön
med minnen blott till sin rikedom
och högt öfver skyarna hoppet om lön.
Vi tu, som bäst förstodo hvarann,
en parfvel jag och en åldring han,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
