Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Diktaren som mötte poesien. En saga af Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag vet, hvad det är», tänkte han. »Jag kan flyga.
Nu har jag förmågan att flyga. Tid och rum är intet,
min kropp är intet. Hvart jag vill, flyger min frigjorda
ande för att tillägna sig lifvets rikedom.»
Då han åter öppnade ögonen, förstod han icke
genast, hvar han befann sig. Han låg i en
gröngyllen-glans, som från alla sidor öfverströmmade honom.
Måhända det var hafvets böljor, som sköljde öfver
hans hufvud? Och midt emot honom lyste det
eter-blått. Luft var det väl? Nu förstod han! Han
sväf-vade. Från djupet kom en dämpad klang af
silfver-strängar, harmonier och melodier, han aldrig hört förr.
Han kände rytmen, han hörde orden. — Och ljuset,
luften och tonerna hopsmulto till en fullkomlig enhet,
däri hans hela väsen uppgick som i en ny och bättre
tillvaro.
»Detta är att lefva!» sade han och såg upp i
poesiens ansikte.
Hon nickade tyst.
»Och jag, som en gång har tyckt att lifvet var svårt!»
sade han sakta. »Jag har känt fattigdom —
sjukdom — sorg. Lifvet har ibland förefallit mig
outhärdligt. »
»Det glömma vi!» sade poesien och log,
»Ja, du skall lära mig glömma det», sade han och
höll fast hennes händ. »Men hur skall jag kunna
glömma allt svårt jag ser omkring mig, — allt hvad
de andra lida?»
»Det blundar man för», log poesien. »Om du vill
följa mig troget, får du inte trampa människors van-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
