Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Diktaren som mötte poesien. En saga af Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liga vägar. Du får låta dem kifvas och lida, såsom
deras öde är. Hos mig skall du lefva i en värld för
sig, dit inte dagens nödrop nå.»
Hon strök med handen öfver hans ögon, och han
kände en frid och befrielse, som om alla mörka
minnen, han ännu hade kvar, släcktes som glöd i askan.
Han låg i tyst lycksalighet vid poesiens fotter och
såg upp i hennes sköna ansikte.
Då stördes hans lugn af ett besynnerligt ljud, som
stönandet af ett såradt djur. Han lyfte hufvudet och
varseblef mellan träden en gammal gubbe klädd i
trasor försiktigt trefva sig fram, i det han höll en käpp
framför sig, hvarmed han berörde trädstammarna.
Gång på gång vek han tillbaks och tycktes hafva
tagit miste om vägen. — Han var blind.
Diktaren reste sig fort från sitt läger och närmade
sig den gamle. »Du finner inte vägen, gamle man»,
sade han vänligt. »Stöd dig på min arm, och jag
skall leda dig fram till skogsgrinden.»
»Tack till den som bjuder!» svarade den gamle.
»Ser du, det hjälper mig intet, att solen lyser på min
väg, då mina ögons ljus är släckt. Förut gladde mig
skogens skönhet. Här växa vackra träd. Nu stå de
alla hotande som fiender omkring mig och sträcka
sina rötter till försåt för mina fötter. Gud välsigne
den, som vill vara den blindes stöd!»
Han lade sin arm i diktarens och sakta ledde denne
den gamle upp för skogsstigen och öppnade grinden
för honom.
Men då diktaren åter kom tillbaka till det ställe,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
