Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Diktaren som mötte poesien. En saga af Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Upp för branten kom en ung kvinna, bärande ett
barn på armen, medan hon ledde ett annat vid
handen. På hennes andra sida hade ännu ett litet barn
gripit fast tag i hennes klädning, men ett stycke
bakom henne på vägen stod en liten flicka och grät.
Hon kunde inte hinna upp de andra och ropade nu
ifrigt på hjälp. Modern stannade gång på gång,
förmanade, bad och bannade, men den lilla rörde sig
icke ur fläcken. Hon orkade helt enkelt icke att följa
med vidare.
Det var något oemotståndligt, som fick diktaren att
springa upp och skynda till barnet.
Han lyfte henne upp på sina armar och bar henne
efter modern, till dess de alla nått grinden.
»Må alla helgon belöna er!» sade modern, då
diktaren satte ned flickan på marken.
»Om man än har aldrig så stort ett hjärta för sina
barn, så har man dock blott två armar, — och med
dessa fyra, — — hur hade jag redt mig utan er?»
Men diktaren gaf sig knappast tid att höra hennes
tack. Han skyndade ned genom skogen för att åter
kasta sig för poesiens fötter. Men han stannade
förfärad ett stycke ifrån henne. Han kände knappast
igen henne. Hennes ansikte var blekt, hennes ögon
ljungande svarta. Hon såg på honom med yttersta
förakt.
»Tror du jag låter behandla mig så!» ropade hon
med hård röst. »Springa ifrån mig för att bli
barnpiga åt tiggareungar! Du ockrar väl mycket på min
fördragsamhet. Skäms du inte för dig själf?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
