Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Diktaren som mötte poesien. En saga af Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ack!» sade diktaren bönfallande med hopknäppta
bänder. »Du får förlåta mig! Jag själf har haft en
fattig mor, som knappast kunde reda sig med oss alla
ungar, som hängde henne i kjolarna. Då jag nu såg
denna kvinna på vägen med sin barnskara, var det,
som om min egen barndomstid kom för mig igen,
och jag kunde inte låta bli — —»
»Det är mycket, som du måste försöka att låta bli,
om du vill vara i min tjänst», sade poesien med
mörka blickar. »Man får inte ha ett smörhjärta, om
man skall stå väl hos mig. Men det är ännu tid för
dig att betänka dig. Om inte mina fordringar behaga
dig, så tänk aldrig på att svära mig trohetseden. Den
är bindande för hela lifvet.»
»Tala inte så!» ropade diktaren. »Stöt mig inte
ifrån dig. — Genast, i detta ögonblick ber jag dig
diktera mig eden, som för alltid skall göra mig till
din slaf!»
Hennes ansikte fick åter sitt milda uttryck, och hon
satt en stund och såg upp i ljuset, som för att samla
sina tankar.
Då hördes åter besynnerliga steg på marken. Det
lät, som om en häst skulle komma galopperande i
ojämn traf. Men det var ingen häst. Det var en
gammal, mager åsna, som på något sätt måtte ha gjort
sig illa, ty den blödde ur ett stort sår i benet.
Den halkade mellan småstenarne och utstötte då
och då ett bedröfiigt skrän, som lät likt en klagan.
Poesien satt alltjämt och såg upp i ljuset, och
diktaren tänkte: »Nu sitter hon i så djupa tankar, att hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
