Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lyckan. Af Ernst Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och så talade de om Lyckan. — Hvem var hon?
o
— A, en kvinna •— naturligtvis —! Blond eller
brunett, hög och svärmisk eller liten och sprittande glad.
— Hvem ägde då henne, Lyckan? ... A — alla! Voro
de ej tolf unga män i Firenze, tolf unga, sköna,
berömda konstnärer, skulle de icke äga Lyckan!
Det var den brunögde Alessandro, han lutade sig
fram öfver bordet och berättade med halfhög röst
den gamla historien — om en ädelboren dam, — om
långa kappor och dolda värjor, masker, månsken och
sluga upptåg. — Guido, den långe med ryttarlater och
bullrande stämma, nästan kiknade af skratt, då han
talte om sina ömma serenader för en strumpväfvares
dotter: hade med värjan i hand tvingat en gatusångare
att sjunga midt i natten utanför den skönas fönster
och sedan själf i godan ro inhöstat lönen för de ljufva
tonerna, medan nattvakten och den bekymrade fadern
utanför togo hand om fridstöraren. —
Men vid bordet var där en man, som ej
skämtade så muntert, ej glammade så högljudt som de
andra. Längst fram på det något lutande däcket,
där han satt, kunde han se ned på de spelande
ansiktena, de rörliga händerna framför honom, och
blicken ur hans ljusa blå ögon var mild, liksom när
en äldre betraktar ungdomens heta lekar. Den ljusa
luggen låg slät öfver hans runda panna, och
fingrarna tvinnade sakta i det lena hakskägget. ■—-
Mannen, som var en stor mästare af penseln, kallades af
folket Biondo, kanske för sitt utseende, kanske också
för de blonda, drömmande kvinnor med sitt inåtvända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
