Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lyckan. Af Ernst Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
leende, som gåfvo hans taflor deras egendomliga
tjusning. — Han var en främling för de fieste; endast
hans vänner, Firenzes unga konstnärer, visste att hans
hemland låg långt borta under den ständiga natten
och kölden, bortom Tyskland och det dimmiga
England. — De visste annars blott, att han var en god
man, som sett mycket, och de älskade honom för
hans blida väsen och stora konst. Och de vördade
honom, ty de trodde, att han bar på en stor sorg
eller en svunnen lycka.
Så skedde då, att det uppsluppna skämtet lade sig
under Biondos stora blick. Det blef nästan tyst
omkring honom, men de två, som sutto honom närmast,
togo hans händer: »Käre mästare och vän», sade de,
ty de voro älskvärda män och höfviske, »vi inse väl
det otillbörliga i, att vi, som äro yngre, uppfordra er,
den äldre och värdigare, till att tala. Men betänk
också, att den, som äger en stor skatt, för Guds
namns skull bör gifva något däraf åt de fattigare. Så
måste också ni, käre mästare, då vi samtala om
lyckan, ge oss något att veta om den stora lycka, som
vi alla ana under edra drag och edra madonnors!»
— När de så bådo, log Biondo stilla och höjde sitt
hufvud. »Det är en lycka, kära kamrater, att dessa
två ej blifva helgon. Ty med sådana förespråkare i
himlen skulle människorna kunna drunkna i synd
utan att någonsin nås af den gudomliga rättvisan. —
Men viljen I höra om lyckan, — min lycka, — så
vänten eder intet lysande eller stort. Min lycka är
sådan, att den kommit och gått den kortaste natten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
