Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ur en tingshästs upplefvelser. Berättelse af Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligheten att använda hans egna ord såsom vapen emot
honom.
Det blef en lång historia. Redan tredje eller fjärde
gången ville domaren frikänna Vikholm på grund af
bristande bevisning. Och jag lyckades endast med
möda förhala tiden genom att oupphörligt inkalla nya
vittnen. Inalles afhördes fyratiotvå dylika, och
rättegången pågick närmare ett år.
Nu hade det naturligtvis varit komplett omöjligt att
tänja ut det så länge, ifall jag inte haft nämnden på
min sida. Alla — utom en af af dem -t- delade min
öfvertygelse, att Vikholm vore den skyldige. Men
denne ende stod inte att rubba. Erik Olof
Medelberg i Byre höll fast vid, att man hellre borde fria
än fälla, där ej bindande bevisning förelåge.
Hade nämnden varit absolut enig, skulle de sålunda
hafva öfverröstat domaren. Dock, nu var en af de
tolf af motsatt mening. Och denne ende
omintetgjorde alla mina ansträngningar. — Vikholm själf
blängde hånfullt på mig under rannsakningarna. Han
kände nog på sig huru saken stod och att han hade
trumf på hand.
Då fann jag på råd. I sista minuten lät jag afhöra
Medelberg som vittne och jäfvade honom sålunda som
nämndeman.
Därpå öfverlämnade jag målet under medgifvande,
att bevisningen visserligen vore bristfällig. Men jag
bad rättens ordförande på det bevekligaste, att han
ej skulle frikänna brottslingen och sålunda åter gifva
honom tillfälle att komma Per Olsson till lifs.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
