Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stationen. De skulle hemtas dit från pastor Ohlsons hem genom
ett expressbud. Jag var litet orolig för denna sak, men
Engström, som redan hade bestält stadsbud, förklarade, att det var
en sådan säker karl, att vi behöfde ingenting frukta. Så gåfvo
vi oss till ro. När vi kommo ned till stationen några minuter
före kl. 4, var stadsbudet icke der. Jag ville, att Engström
skulle söka reda på honom, men han svarade:
»Han skall vara här kl. 4, och ni kan vara fullkomligt
säker på, att han är här.»
Klockan blef fyra och tio minuter till. Jag blef åter
orolig, men Engström hoppades ännu i det allra längsta.
Tåget skulle gå 20 minuter öfver fyra. Klockan närmade
sig nu qvarten. Då blef äfven Engström ängslig, tog en droska
och for, så hastigt han kunde, för att taga reda på sakerna.
Alen innan han kom tillbaka, hade tåget gått sin kos och vi
med det. Man kan lätt föreställa sig, huru ledsamt detta var,
när jag hade mina svarta kläder i min kappsäck. Säkert var
dock saken för Engström ännu mer förarglig än för oss. Men
han rådde ju icke för det. Alltså måste jag nu underkasta
mig en öfning i tålamod, och det kunde mycket väl behöfvas.
Ty af det slaget har jag icke just för mycket.
Vår färd gick nu till Jamestown, N. Y., via Albany och
Buffalo. Vid Albany kommo vi in på New-York Central
jern-väg, som lär vara den förnämsta jemväg, som finnes i verlden.
Den har fyra spår på en längd af mer än 500 eng. (=75 sv.)
mil. Åtminstone sade man mig så. Trafiken på den samma
lär också vara alldeles oerhörd.
Så tillbragte vi nu vår eftermiddag under lifligt samtal.
Den trakt, genom hvilken vi reste, liknade mycket ett svenskt
landskap, och säkert är, att den natur, som mest liknade
Sveriges, var den vackraste jag såg i Amerika.
Gång efter annan tittade Björk på min hatt. De andra
följde hans exempel. Jag kände mig en smula stolt deröfver.
Den var köpt i Sverige, ja i sjelfva Gefle, och det var ju
fägne-samt, att den väckte uppmärksamhet. Men hör nu, så ska’ ni
få höra:
»Jag tycker, sade Björk, jag tycker, att vi kunde få skramla
till en ny hatt åt dig.»
»Hva’ sa’? sade jag, är icke denna god nog?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
