Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När vi kommo tillbaka från Kinastaden, gingo vi in i en
juvelerarebutik, som var något att se. Alla väggar voro af
spegelglas, hvilket gjorde, att butiken såg oändligt stor ut.
De dyrbarheter, som här i glaslådor lågo utbredda för
besökarens blickar, hade säkert ett ofantligt värde. Taket pryddes
af de vackraste moriska målningar med infattade diamanter.
Sålunda var i ett fält målad bilden af en österländsk soldat
med en dyrbar briljanterad sabel, i ett annat en qvinna med
ett gnistrande diamanthalsband o. s. v. Bara diamanterna
i detta tak gingo väl upp till tusentals dollars värde. Fina
butiker har jag sett i andra stora städer, men något liknande
denna har jag hvarken förr eller senare skådat. Och dock,
hvad var denna glans i jemförelse med härligheten i den stad,
som Gud beredt sitt folk, den stad, hvars gator äro af guld,
hvars portar och murar äro af perlor och ädla stenar! Allt
det sköna på jorden är till för att peka uppåt.
Innan jag på morgonen for ut till Cliff House, hade jag
besök af en man vid namn Norris, som hade handel med
ostron och andra musslor. Han hette ursprungligen Unbom
samt var född och uppväxt i samma stad som jag. Redan
som ung begaf han sig ut till sjös, for verlden omkring och
hamnade år 1850 som guldgräfvare i Californien. Unbom bjöd
mig till middag på ostron. Sådana hade jag aldrig i mitt lif
förr kunnat förmå mig att äta. Men att i San Francisco
blifva bjuden på ostron af en luleåbo, det var alltför poetiskt,
för att jag inte skulle vedervåga försöket att få i mig några.
Jag tänkte: »Det kan ju inte gå värre än så, att de komma
tillbaka.»
Vi gingo alltså nu till Unbom. Han undfägnade oss med
stor vänlighet. Jag arbetade och åt och hade svårt att få min
talrik tom. När jag steg upp från bordet, var jag besluten,
att detta skulle vara den sista gången, likaså visst som det
var den första, som jag smakat ostron. Innan vi gingo vår
väg, gaf Unbom mig ett minne, ett litet stycke guld, sådant
som han hade funnit det under den tid, då han var
guldgräfvare. Det ser ut som ett fint arbetadt blad, och ingen, som
ser det, kan tro annat, än att det är guldsmedsarbete.
Mina vänner förde mig nu vidare till det s. k. Palace
Hotel, hvilket skall vara det största hotel, som fins på jorden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
