Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 60. I Colisseum. Högskolan i Minneapolis. Samundervisning. Dassel. Rush City. Mitt insjuknande i Chicago.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ty din tjenare vill höra.» Från första stund var jag viss, att
denna sjukdom var af Gud. Han såg, hvad jag behöfde.
Sedan jag legat, jag minnes icke hur många dagar, ville
vännerna skicka efter en läkare. Jag var dock icke riktigt med
derom. Emellertid måste det ske. De tänkte, att om min
sjukdom blefve allvarsam, och jag till äfventyrs doge der, så ville
de icke bära på sitt ansvar att hafva låtit saken passera utan
att göra någonting. De skickade alltså efter en doktor Johnson,
som anses vara en af Chicagos skickligaste läkare, en
medelålders man. Han hade studerat uti Tyskland och talade äfven
tyska. Genom honom fingo vi nu veta, att min sjukdom var
nervfeber. Han ordinerade åtskilliga medikament, och jag tog
in dem. Men hufvudsakligen lät jag sköta mig med
vatten-afrifningar morgon och afton, inpackningar och våta lifomslag.
Ett recept, som doktorn skref, innehöll arsenik. När jag efteråt
upptäckte det, sade jag strax ifrån, att jag icke ville taga
något sådant. Då doktorn kom igen, talade jag om
förhållandet och sade honom, att jag icke var någon vän af
medi-kamenter i allmänhet, och att jag isynnerhet icke kunde förmå
mig att taga in gifter. Han svarade:
»Men det var så liten dosis.»
»Ja, genmälte jag, var det så litet arsenik, att det ingenting
verkade, så vet jag icke, hvarför jag skulle taga in det; och var
det så stor dosis, att det gjorde någon verkan, så måste det
väl verka som arsenik, och då vill jag på inga vilkor hafva det.»
Doktorn fann sig också dervid. Sjukdomens förlopp var,
Gud ske pris, ganska lindrigt. Visserligen var febern hög
och ihållande, men mina kroppskrafter voro ju mycket goda.
Dessutom gjorde vattenbehandlingen ypperlig effekt. Efter några
veckor kunde jag lemna sängen. Jag började kunna äta. Vid
vackert väder åkte jag äfven ut i Lincoln Park. Allt syntes
lofvande. Jag hoppades att i första dagame af november få
lemna Chicago och återvända till Sverige, dit jag längtade
mycket. Redan var ock en sammankomst utsatt i
Missionskyrkan på norr, der jag skulle säga alla de kära vännerna i
Chicago farväl. Och alla voro vi glada, att allt det svåra nu
var öfverståndet.
Då inträffade en händelse, som på en gång förändrade
allt. En svensk byggmästare kom för att skjutsa mig ut en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
