Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 60. I Colisseum. Högskolan i Minneapolis. Samundervisning. Dassel. Rush City. Mitt insjuknande i Chicago.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett litet barn. Jag kunde icke stödja på benen på flere dagar.
Emellertid hade jag god matlust, så att jag öfver hufvud ökade
min kroppsvigt med åtminstone ett skålpund om dagen.
Det led nu mot jul, och det blef fråga om, när jag skulle
våga gifva mig af på hemresan. Jag trodde, att jag skulle
nödgas dröja till nyårstiden och ville derför, att Lindgren skulle
resa hem ensam. Han borde, tyckte jag, komma hem till jul,
och jag hoppades att kunna reda mig ensam i januari.
Emellertid hoppades Lindgren, att jag skulle kunna följa med, när
han reste. Ingenting kunde se orimligare ut än det. Jag blef
smått förargad på honom, att han kunde sätta sådant ifråga.
Men han bad och trodde, och som han trodde, så skedde det.
När jag ändtligen sjelf började tro, att jag skulle få komma
hem till jul, blef jag naturligtvis mycket glad, och denna glädje
inverkade högst väsentligt på mitt tillfrisknande. Ack, hvad
det är helsosamt att vara glad!
På torsd. den 5 dec. öfverraskades jag helt hastigt deraf,
att doktor Johnson kom upp till mig. Han hade nyss återvändt
från vestkusten. När jag fick se honom, blef jag häpen.
»Se så, tänkte jag, nu kommer han och vill sätta stopp
för min afresa, och då tillåter Juhlin mig icke att fara» — och
för Juhlin hade jag större respekt än för någon annan.
Men min fruktan var onödig. Doktorn var glad öfver att
se mig så kry och förklarade, att jag utan fara kunde gifva mig
af. Han trodde, att sjöresan skulle bekomma mig väl.
»Det var en förståndig läkare», tänkte jag, och så tänka
nog alla, när läkaren ordinerar, hvad de sjelfva önska.
Aldrig skall jag glömma dagen för min skilsmessa från
Chicago. Några vänner voro samlade uppe hos Juhlins. Sedan
vi hade spisat middag, läste vi ett Guds ord, föllo ned på våra
knän, tackade och bådo. Derpå sade vi farväl under mycket
djup rörelse. Vi kunde knapt tala. Stödd på tvänne vänners
skuldror praktiserade jag mig utför trappan ned i den vagn,
som förde mig till stationen. När vi kommo dit, voro der
samlade många kära vänner, som ville säga oss farväl. Alla visade
mig ett lifligt deltagande. De gåfvo oss äfven blommor och
frukt att hafva med på vägen. Må Gud välsigna dem alla.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
