Hör! hur grafvens klockor bjuda
Ännu en ur plågans tid:
När som lifvets storm blott ljuda,
Ljuda dödens klockor frid. —
Salig du, hvars lefnads-smärta
Stärktes, att ej tändas mer;
Dubbelt salig, om ditt hjerta
Skuldfritt steg i grafven ner!

När vi se en broder stiga
Ned i dödens underverld,
Skulle vi hvar gång ej viga
Oss alltmer till samma färd;
Skulle vi ej visdom lära
Vid hans brutna vandringsstaf,
Skulle vi ej evigt svära
Dygden trohet vid hans graf?

O! hvad ega vi af lifvet?
Ögonblickets ringa lott.
När det kommande står skrifvet
Dunkelt uti hoppet blott,
När vi se en ros, som knoppas,
Plötsligt dö vid stormens slag,
Kunna vi då säkert hoppas
Ännu en förbättrings-dag?

Nej, mitt hjerta! bed och vaka,
Möt hvar stund, som dödens stund!
När dig lifvets stormar skaka,
Slut med himlen ditt förbund