Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förutbestämdt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svingande svala — i klangfulla ungdomsdagarne
förstås. . . Hur hon varit den eftersöktaste på
lekstugorna, skalkats och lett och tagit
manfolkshjärtan, som man tar upp potatis om hösten. Ja, hade
inte Spännare varit så till sig, att han hotat både
skjuta och annat, om hon inte gifvit honom
jaordet! För all del, joo då. Och detta allt till
icke ringa del för sin fägrings skull.
Såg man då upp på talarinnan, befanns
öfverläppen betänkligt för kort, och gestalten för öfrigt
hade mycket af gammal kalfko med hängbuk och
vaggande bredbenthet. Ögonen runno — ja, det
var märkvärdigt, hvad tiden hade uträttat!
Så var nu lill-Jonas då ålderströsten hennes, ja.
Maken till gosse, det. . . Så duktig och så viss
på sig. Kunde svara. Alltid och tvärsäkert: »Jonas
Spännare. Stor kar . Färde åre’. Tackar ba». . .
Det rann som sur mjölk ur siltråg, sak samma
hvad man frågade honom om.
Håhåjaja. Herren hade tagit de andra tio, han.
Ja, det hade han gjort, Anna Brita kunde aldrig
begripa hvarför. Nej, det kunde hon inte. Men
se, det var nog så förutbestämdt, det kunde ingen
ändra. Försynens vägar, ack ja. Hon var utan
skuld, alldeles utan skuld.
På domsens stora dag, då herren skulle stå
fram och säga: »Anna Brita! Kan du nu stå till
svars, för hvad du gjort?» då skulle hon kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
