Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förutbestämdt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
träda fram inför hans anlete, niga och säga: »Ja,
herren! Det kan jag. Du vet, herre, hur jag
lindat och pysslat med dem, hur jag tuggat åt
dem, ja det vet du. Och hur har jag icke lagt
mig mången kväll utan kaffe, bara för barnungen
skulle få sin tår. Allt detta vet du, o herre, och
hur jag alltid hängt stål öfver och svafvel i
almanacksblan under hufvudgärden. . .»
Allt det där skulle Anna Brita svara den gode
guden en gång, för dagsens rena sanning var det.
Ja, var det inte kanske? Hade hon inte
sträfvat och slitit?
Ajana mej!
De fattiga getlifven hade räddat ur månget
trångmål. Alltid hade det lyckats att krångla sig till
några kaffebönor för en ostbit eller en mjölkskvätt.
På samma sätt med hönsen om sommaren. När
det så knipit, att hon varit i saknad af både ägg
och mjölk, hade goda männskor kommit med än
det ena än det andra, som hon kunnat kila till
handelsboden med och byta i kaffe och socker.
Stor sträfvan, men också stor nåd.
Som den där våren för tio . . eller ge me si
nu, elfva — ja, elfva år se’n. O, store fader! Då
höll det på att bli rent omöjligt. Tänk, kära
vänner! Isen på färjsundet hvarken bar eller brast,
som ni kanske minns. Då var det att släpa
hässjevirket från lycka, lägga ut öfver vakarne och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
