Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förutbestämdt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
krypa öfver, med mjölkkrukan i handen och på
hemvägen kaffepåsen bunden om halsen.
Men försynen var huld — försynen var huld.
Jaa då — nog hade Anna Brita Spännare
pröfvat alltid!
En god man hade hon ju, som aldrig gnatade. . .
Men att folk kunde säga och påstå, att han reste
utsvulten och mager hemifrån hvarje gång, och
att det var hans stora lycka att han fick komma
ut på kommendering ibland och »äta upp sig»,
det var då en skamlighet utan like. Tvi vali!
Se folks prat det. . .
Så var nu då lill-Jonas på fjärde året. Hur
det gått till — inte begrep Anna Brita det. Utan
tänder, som hon varit de sista åren, hade hon ju
inte kunnat tugga åt gosskräket ordentligt. Inte
så, som åt de andra. Hvad gjorde hon så? Hva’
tror ni ? . . . Jo, hon blötte brödet till honom, och
kinkade han, gaf hon honom riktigt starkt kaffe.
Det var det enda som hjälpte. Potatis och sill —
och kaffe ofvanpå, tunnbrö och strömming — med
kaffe till.
Hvad får inte den fattige försöka!
Under de goda dagarne, då hon hade sina
tuggredskap i behåll, var det ingen nöd. Hon tog
bara en munfull, gröpte sönder och satte sedan
sin mun intill barnets och sprutade in födan. Det
gick så bra, och den lille blef alltid så stinn och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
