Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
FJÄRDE KAPITLET
de artrikaste sydbergen. Rasmarken förhindrar skogen, särskildt
granen, att tränga upp mot bergroten samt öfverskugga i
denna lefvande växter. Där bergarten är lösare, blir vittringen någon
gång fullständigare och skogen sluter sig tät mot hammaren. I dessa fall
träffar man ej heller några intressantare växtarter i bergroten. Ett godt
exempel härpå är Lermonsberget i Frostviken i Jämtland. I den af gran
öfvervuxna bergroten, finnas inga anmärkningsvärda arter, men upp i
springorna på de mot söder och öster sluttande ytorna af toppen ha ett par
arter af intresse, nämligen Sedum annuum och Polypodium vulgäre räddat
sig. Det torde ej lida minsta tvifvel, att om bergroten legat öppen för
solen flera sydskandinaviska arter, där skulle ha träfiats.
I vissa fjäll, där bergarten är lös och lättvittrad kunna större eller
mindre partier af rasmarken, särskildt kring fjällbäckar, utgöras af så fint
material, att ett någorlunda slutet lund- eller ängliknande växtsamhälle
kan uppstå. Sådant är iakttaget i några högt liggande sydberg såsom
vissa delar af Kittelfjäll och Henriksfjäll i Åsele lappmark, Åreskutan i
Jämtland och Hammarfjället i Härjedalen, de tre förstnämnda belägna i
öfversta barrskogsregionen, det sistnämnda i björkregionen.
Markbildning ocli näringsförråd.
Den mark, som finnes i sydbergen, är att helt och hållet hänföra till
den annars hos oss sällsynta marktyp, som benämnes vittringsjord. Utmed
de otaliga springor, som genomdraga de gamla pressade, ofta mot
hvarandra förskjutna bergartsmassorna, försiggår oafbrutet vittringen. Vattnet
sipprar in, frosten vidgar under vintern sprickorna och sommarens hetta
bidrager i sin mån att ge vittringen insteg och till sist smula sönder
bergarten till en jord af växlande groflek. Från höjderna ofvan hammaren,
där mången gång äfven fri mark finnes, sopa vindar och vatten ned det
finare, lösa material som kan ha uppstått. Äfven trädens och buskarnas
rötter ha en viss betydelse vid sönderklyftningsarbetet, något som man
ofta kan se, särskildt där de satt sig fast i hammarens afsatser. Detta
är den allmänna gången i sydbergens markbildning.
Söker man närmare utröna markens egenskaper, finnas endast få
och spridda iakttagelser. Vi äro de första att beklaga, att vi under våra
långvariga undersökningar ej haft resurser att ordna ingående proftagningar
jämte mekaniska och kemiska analyser af hithörande jordarter. Detta är
i öfrigt en tacksam uppgift för en specialundersökning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
