Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
antingen ha öfverskridit passhöjder på 900 m. eller mera i Sarek-massivet
eller ock utmed Stora Lule-vattens dal och fjällkedjans östra sida spridt
sig söderut och inåt fjällen. Sulitelmapassen leda från Saltenfjorden på
tvänne vägar upp till riksgränsen. Den nordliga, som är väl känd genom
C. J. O. kjellströms kartografiska arbeten, har en passhöjd af 725 m.
och går från Morkijaure (586 m.) på norska sidan till Pieskejaure (578 m.)
på svenska. Den södra vägen går från Balvand i Norge till Mavasjaure
(542 m.) på svenska sidan och ned i Piteälfvens dalgång. Passhöjden är
ej närmare känd, Gavelin (94, s. 81) anslår den till 650 m. Högre än 725
m. kan den under alla förhållanden icke ligga. Från Sulitelmapassens
fortsättning i Piteälfvens dalgång måste emellertid de sydskandinaviska arterna,
för att komma till Kvikkjokkstrakten, leta sig öfver vattendelaren norrut
till Lule älf. Närmaste vägen med en passpunkt af c. 670 m. torde vara
från sjön Svalesjaure (462 m.) ofvan Tjeggelvas till Peuraure (443 m.) och
Saggat (303 m.) vid Kvikkjokk.
Endast ingående undersökningar af bergen inom nu berörda
flodsystem kunna i detalj lösa här framkastade frågor. Troligt är att under
den nedan afhandlade varma tiden längs bägge vägarna talrika ståndorter
funnos för den flora, vi nu träffa i sydbergen inom de kalkrika, bördiga
dalarna.
Utom Torneträskområdets förut nämnda 10 sydskandinaviska arter
tillkommer här ytterligare Circæa alpina, Epilobium montanum, Galcopsis
bifida, Potentilla argentea, Turritis glaba, Veronica officinalis och Viola
mirabilis samt möjligen ■Betula verrucosa, om hvilken senare blir tal, eller
tillsammans 14 eller 15 arter, alldenstund de öfverhufvud i sydbergen ytterst
sällsynta Epipactis latifolia och Vicia sepiurn ej träffats. Ojämförligt
artrikast är Nammates (fig. 14) strax sydsydväst om Kvikkjokk med 13
arter, då det längre mot väster belägna Nuionjes endast äger 6.
Märkligt nog är från Piteälfvens hufvuddal hittills blott ett sydberg
beskrifvet, nämligen det af E. NYMAN i korthet omnämnda, beläget å ön
Paktesuolo i sjön Tjeggelvas. Här finnas emellertid så typiska
representanter för nu ifrågavarande florelement som Erysimiim hieraciifolium, Silene
rupestris och Turritis glabra.
Skellefteälfvens öfre dalgång har varit närmast söderut belägna
port, genom hvilken sydliga arter trängt in från väster. Saltenfjordens sydöstra
arm fortsätter i den stora Saltdalen, som på c. 70 km. stiger till de strax
inom riksgränsen belägna pass, som efter ytterligare 70 km. genom de svenska
dalarna förbi Sädvajaure (464 m.) föra till Hornafvan, vid hvars stränder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
