Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6 2
TIONDE KAPITLET
76. Areskutan. På norra sidan af Indalsälfvens öfre dal inom Are
socken ligger det af gammalt bekanta fjället med detta namn. Dess på
långt håll synliga karakteristiska profillinje, dess läge utmed en af de gamla
hufvudvägarna mellan Sverige och Norge och det förhållandet, att detsamma
är det längst i öster belägna af dessa trakters mera dominerande fjäll,
torde gjort, att det mycket tidigt ådrog sig äfven naturforskarnes
uppmärksamhet. Fjällets egenartade geologiska byggnad med mjuka, kalkrika
bergarter i basen, hvars söndermalda produkter väl i ganska stor
omfattning af isen förts upp på de af gneisen och kristalliniska skiffrar bildade
öfre delarna, torde till en del vara orsaken till den rika flora äfven af syd"
skandinaviska arter, som träffas på dess södra sluttningar. Denna blandas
där med nordiska arter och utpräglade fjällväxter, hvilka härska ensamma
inom dess högre delar.
En redogörelse för Äreskutans botaniska utforskande innefattar en ej
ringa del af den norrländska florans utforskningshistoria, ty flera af de
män, som bragt de bästa bidragen till denna, ha ägnat ett stort arbete åt
studiet af Areskutan. När 1881 järnvägen öppnats genom Aredalen, blef
berget det af botanister kanske mest besökta i landet. Ofantliga äro de
massor af torkade växter, som under årens lopp transporterats härifrån till
olika större och mindre herbarier. På senare tider har det nog särskildt
varit fjällväxterna, som tilldragit sig uppmärksamheten. När man på en
natt eller en dag kommer från den mellansvenska floran midt upp i fjällen,
fästa de flesta sig mindre vid att här återse gamla hvardagsbekanta än
vid fjällflorans sirliga arter. Helt annorlunda var det för de gamla
botanisterna, hvilka under långa veckor färdades fram genom den norrländska
skogsregionen. Den ena efter den andra af deras sydliga hembygds arter
försvunno, men när de sedan arbetade sig upp för Äreskutans branta
sluttningar, återfunno de mången gammal bekant i de skyddade, varma
sydlägena.
Eti liten öfversikt af de viktigaste skrifter, som behandla Äreskutans
fanerogama flora, torde här vara på sin plats:
C. J. Hartman besökte berget 1813 och publicerade därom 1814 o. 1818 (107 och 108).
J. W. Zetterstedt » » 1840 » » » 1842 (268).
P. J. Beurling » » 1843 » » i> 1843 (38).
G. L. Sjögren » » 1846 » » » 1849 (233).
R. W. Hartman » » 1850 » » » 1852 (113).
S. Almquist » » 1863 » » » 1869 (2).
Sedan dess ha ett mycket stort antal botanister och växtsamlare
besökt det och en och annan därom publicerat kortare meddelanden, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
