Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SYDBERG I SYDLIGA NORRLAND, DALARNE OCH VÄRMLAND
2q9-
Landskapets höjd öfver hafvet och däraf följande hårda klimat i
förening med karg jordmån synes vara orsaken till att oaktadt den
jämförelsevis sydliga geografiska bredden, sydskandinaviska arter ej i större antal
uppträda å andra ståndorter än sydbergen. Äfven de artrikaste sydbackarna
och bäckstränderna ha i regeln blott att uppvisa arter, tillhörande
öfver-gångsgruppen till de nordiska arterna, såsom Convallaria majalis och
Rhamnus frangula.
Ej få äro äfven de i Jämtland lefvande sydskandinaviska arter, som
helt saknas inom det sydligare belägna systerlandskapet. Vi erinra om
Adoxa moschatellina, Allium oleraccum, Asperula odorata, Calamintha acinos,
Campanula latifolia, Epipactis latifolia, Hypericum perforatum, Origanum
vulgäre, Orobus v emus, Se dum acre, S. sexangulare, Ulmus montana
och Verbascum thapsus.
Sy. Hammarfjället eller Hamrafjället, såsom den i Härjedalen
brukliga benämningen torde vara, är beläget i Tännäs s:n. Från Tänndalen,
700 —750 m. ö. h., höjer sig fjällets sydsida i trappstegslikt öfver
hvarandra liggande tvärbranta hamrar, fig. 8. Den öfver trädgränsen liggande
kulliga delen af fjället når till 1,138 m. Berggrunden är glimmerskiffer,
och genom vittringen har skiffergrus bildats, på vegetationsrika ställen
starkt myllhaltigt. Lagren stupa mot söder, så att sluttningarna ständigt
erhålla fuktighet genom det mellan skifferlagren framsipprande vattnet.
Vissa skikt vittra lättare, hvadan växterna här lätt få fäste, och deras
rötter fortsätta sönderspräningen, fig. 10. Markens rikedom på
mineralnäring och fuktighet samt expositionen mot söder ha här alstrat en
växtlighet, hvars like man ej finner på många ställen inom de skandinaviska
fjällens björkregion.
Den förste botanist, som omtalar fjällets flora, är fristedt (87, s.
109), som undersökte det 1853; senare ha bidrag till dess flora samlats
af Dusen (73, s. 24), Henning (121), Kellgren (148), Sernander
(225) och S. j. Enander. 1900 och 1907 har det undersökts af S. Birger
(43, s. 29 och 112).
De öfversta björkarna nå på sydsidan upp till 1,030 m. ö. h., medan
de sista på ostsidan växa vid 921 m. I björkskogen finnas några
enstaka granar eller grankolonier, utan att man dock kan tala om någon
verklig granregion, då gran_f/£tfo\fgränsen löper utmed Öfre Tännsjön
betydligt längre mot öster. Den öfversta grankolonien observerades på
1,005 m- ö. h., den största höjd, från hvilken granen torde vara känd
i Sverige.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
