Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vandring genom Dalarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vågor. Norden har sin egen, kärnfulla skönhet —
sin värmande middagssol, likasom södern; sin
värmda, fruktrika jord, men på ett annat, kanske
mer originelt, sätt; och den nordiska
sommarnatten, denna beslöjade dag, denna naturens
clair-obscur, hvar har den sin like!
Trakten kring Grangärdes kyrka är vacker i
den blandade arten af mildhet och allvar, som
tillhör norden. Norden är vårens och höstens
land, ty här, mer än i söderländerna, äro dessa
årstider hoppets och minnets, och sjelfva sommaren
är icke annat än deras förmälning. Sedan
vi lemnat kyrkobyn och den i Dalarne ovanligt
bördiga slätten, hvaraf den omgifves, hade vi,
en half mil längre fram, vid Nyhammars bruk,
en pinohistoria såsom passlösa, hvilken var nära
att kosta oss en återfärd, men som slutades så,
att vi fortsatte vår nattliga vandring, sedermera
afbruten genom en korrt hvila i ödemarken, som
i all sin vildhet inneslöt oss, och ur hvilken den
smala, sandiga vägen med möda öppnade en
utgång. Denna väg är i alla fall det enda, som
här ger tillkänna menniskors tillvarelse, ehuru
äfven den är ett föråldradt spår deraf. Ingen
lefvande varelse ur den bebodda verlden sågo vi;
både hörseln och synen ledo brist, ty det var så
tyst och så mörkt, som hade naturen just ämnat
oss en softimma, och såsom en drömverld
förekom mig hela vår omgifning, i den stund vi
vaknade, snarlika ett par rymmare, bäddade i
mässan och svalkade af svigtande furor. Jag älskar
likvisst hvarje ställe, der lifvet varit mig vigtigt,
ty dess flesta timmar halka så tomhändta och
obemärkta bort öfver urtaflan. Kibäck och
Lastumberget hette kojorna, som vi sedan funno i
morgonväkten. Deras öppna dörrar syntes oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
