Vandring genom Dalarne, jemte författarens resa söderut / 89 (1829) Author: Otto Sebastian von Unge Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Resa söderut

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Återkommen till fäderneslandet samt omgifven af
snöiga fält och mulna himlar, synes mig den
Italienska resan såsom en dyrköpt dröm och en
dröm, som inom en korrt tid omfattade en
myckenhet af föremål, öfver hvilka beskrifningar finnas
i det antal, att de mer äro en hörda än en vinst
för literaturen, och att man borde köpa sig
rättigheten att öka detsamma, antingen med
originaliteten i sitt sätt att se föremålen, eller med den
trognaste sanning i sättet att beskrifva dem. Då
jag icke skulle kunna fortsätta denna inledning,
utan att föra min egen sak, hvartill jag icke är
autoriserad, så öfverlemnar jag afslutandet deraf
åt läsarens eget omdöme, framläggande för honom
följande commentarier öfver den verld, jag
genomilat, följande penselkast ur min reseportefeuille.

Jag gick, år 1821, om bord på ett handelsfartyg,
i Stockholms hamn, och lärde mig samma
dag mer älska den disciplin, som råder till sjöss,
än den, som råder inom landttrouperna, emedan
den förra, skild från alla småaktigheter, endast
uppehåller sig vid det nödvändiga, hvilket aldrig
utesluter en behöflig frihet. Vårvinden blåste i
seglen, och snart sågo vi af den goda staden icke
annat än det höga Catharinatornet, åt hvilket vi
tyst skickade vårt farväl — kanske det sista.

Motvinden, som sedan uppehöll oss i den
vackra skärgården bortom Vaxholm, satte både
gåspennan och blyertspennan i min hand, och de
hade båda god tid att hjelpas åt med en journal,
lika nödvändig för mig, som sjöräkningen för
skepparen. Den lugna och ljufliga qvällen var
likasom en andaktsstund i naturen. Foglarne sjöngo

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>