Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kännedom om hvarandra till att söka rätt på de
ömtåligaste ställena, der de onda orden kunna
träffa! Och det kalla vi kärlek.»
»Älskade, tag det då inte så högtidligt,»
svarade han, i det han försökte anslå en lättare
ton. »Om menniskorna hålla aldrig så mycket
af hvarandra, äro de ändå stundom litet pense;
det kan nu en gång inte vara annorlunda!»
»Jo jo!» utropade hon. »Det måste finnas
en kärlek, för hvilken tvist är omöjlig ; eller också
— eller också har jag misstagit mig, och det
vi kalla kärlek är inte annat än —»
»Tvifla icke på kärleken!» afbröt han henne
ifrigt; och han skildrade i varma och vältaliga
ord denna känsla, som förädlar menniskan, i det
den lär oss att bära hvarandras svagheter; som
skänker oss den högsta lycka, i det den trots
alla små misshälligheter förenar oss med de skö-
naste band.
Hon hade blott halft hört på honom. Hen-
nes blick hade glidit ut öfver den halfvissnade
trädgården; hon hade inandats den tunga luften
från det döende växtlifvet — och hon hade tänkt
på våren, på hoppet och på denna allsmäktiga
kärlek, som slutar som en blomma om hösten.
»Vissna blad» — sade hon lugnt, och i det
hon reste sig upp, skingrade hon med foten alla
de vackra blad, vinden med så mycken möda
hade samlat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
