Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så hade det gått med detta äktenskap, och
så sträfvade sig detta äkta par framåt. De drogo
begge samma tunga lass; men drogo de till-
sammans? — Det är sorgligt men sant: när krub-
ban är tom, bitas hästarne.
Det var stor chokoladbjudning hos fröknarna
Ludvigsen — idel ogifta.
»Ty de gifta fruntimren äro så prosaiska,»
sade den äldre fröken Ludvigsen.
»Hu ja!» utropade Louise.
Stämningen var liflig, som den brukar vara
i sådant sällskap och vid sådana tillfällen; och
medan samtalet for staden omkring, gjorde det
också en påhelsning hos Sören. Alla voro öfver
ens om, att det var ett högst olyckligt äkten-
skap och ett sorgligt hus; några hyste medli-
dande, andra tadlade.
Då tog den äldre fröken Ludvigsen ordet
med en viss högtidlighet: »Jag skall säga er
hvad felet är vid detta äktenskap, ty jag känner
till saken i grund. Redan innan Marie blef gift,
var det hos henne något beräknande, något lumpet
prosaiskt, som är alldeles främmande för den
sanna, den äkta, den riktiga kärleken. Detta
har sedan utvecklat sig och hämnar sig nu grymt
på dem begge. Ty visserligen ha de inte mycket
att lefva af, men hvad skulle det betyda för två,
som verkligen älska hvarandra? Det är ju inte
på rikedomen lyckan beror. Är det inte snarare
just i det fattiga hemmet som kärleken skönast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
