Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
minst af allt falla honom in, att han mot sin vän
hade att ålägga sig det ringaste tvång. Att
Charles var hans bäste vän var för honom en
lika naturlig sak som att han sjelf dansade bäst,
red bäst, sköt bäst och att hela verlden öfver
hufvud taget tycktes honom ordnad på bästa sätt.
Alphonse var ett af de mest bortskämda
lyckobarn; han vann allting utan ansträngning;
tillvaron passade honom som en elegant drägt,
och han bar den med så otvungen älskvärdhet,
att menniskorna glömde att vara afundsjuka på
honom.
Ock så var han så vacker att se på. Han
var högväxt och smärt med brunt hår och stora
öppna ögon; hyn var frisk och jemn, och hans
tänder lyste, då han skrattade. Han visste mycket
väl att han var vacker, men som hela verlden
hade skämt bort honom från hans tidigaste dagar,
hade hans fåfänga blifvit af en munter, god-
modig art, som egentligen ej var så stötande.
Han höll ofantligt mycket af sin vän ; han roade
sig och stundom andra med att retas och skämta
med honom. Men han kände så väl till Charles”
ansigte, att han genast märkte, när han gick för
långt i skämtet; då slog han om i sin naturliga,
godmodiga ton, och då fick han den allvarsamme
och något tröge Charles till att skratta sig nästan
förderfvad.
Charles hade från gossåren beundrat Al-
phonse utan all gräns. Sjelf var han liten och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
