Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
59
Fanfaren hade klingat, och aftonen var
inne. Jag satt i det halfmörka rummet,
ensam, och stirrade in i kakelugnens höstbrasa.
Den var nära att slockna; onödigt att lägga
på mera ved, det var varmt tillräckligt. Jag
satt och följde, huru elden dog bort. Under
prassel som af fallande blad sjönko
koks-biterna i hop, den svarta döden trängde sekund
efter sekund längre in i eldhögen, gick
systematiskt från stycke till stycke, till dess att de
sista glöden begrofvos i den sammanstörtande
högen.
Förbi! Ordet ljöd i mitt öra, icke
muntert och friskt, nej, vemodigt och fullt af
ångest. Jag blef sittande, under det att
mörkret samlade sig omkring mig, och jag
tänkte:
Elden i min boning är släckt, elden,
som aldrig gjorde mig smärta, utan blott var
mig till trefnad och glädje. Min redobogna
eld, som blossade varmt, sprakade muntert,
glödde mildt, alt efter mitt behof, min vackra,
min ljufliga eld är icke mera. Den är förbi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
