Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
jag också lyckan i min hand, så vågade jag
icke att tro på den, vågade ej att hålla
den fast.
.... Natten sänkte sig ned öfver oss.
Alt var fullt af högtid och tystnad. Hand i
hand lågo vi, hvar och en med sina tankar,
och stirrade in i mörkret. Din lilla varma
hand, Maria, den hvilade så försigtigt i min,
rörde sig icke, fruktade säkert att bryta
tystnaden. Jag tyckte, det var, som sväfvade
vi tillsammans genom rummet, buros på stora
tysta vingar långt bort, långt upp från smärta
och ve — in i en sfer, hvarest mörkret icke
har fruktan, och sömnen ingen dröm, och där
tiden går utan timmar.
Så lågo vi länge. Jag vet det, emedan
jag flera gångar hörde en kyrkklockas slag,
jag hörde slagen, men hade ingen känsla af,
att de talade om tiden till oss. Då hörde jag
långt borta Marias stämma. Den kom till
mig som buren på den store tystnadens mjuka
vågor. Hon sade: »Så måtte det vara att
vara död«. Jag tyckte, att jag just hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>