Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Några drag ur svenska industrins utveckling sedan 1859. Arbetsmetoder och tekniska hjälpmedel. Av bergsingenjör Erik Hylander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På senare tid har den s. k. direkta
järnframställningen, d. v. s. framställning av mjukt
järn och stål ur malm, varit föremål för
omfattande experimentarbeten, resulterande i två
olika svenska metoder (Flodin-Gustafssons
och Wibergs), om vilkas framtid det dock
ännu torde vara för tidigt att yttra sig. Hit
hör även den av E. Sieurin utarbetade, vid
Höganäs tillämpade metoden för tillverkning
av järnsvamp ur slig och stenkolsstybb.
De mest genomgripande förändringarna
uppvisa stålframställningsmetoderna. Under
det att smidbart järn under förra hälften av
1800-talet framställdes så gott som uteslutande
genom s. k. välljärnsmetoder (tysksmide,
lan-cashiresmide, vallonsmide och puddling; den
sistnämnda metoden vann dock aldrig större ^
insteg i Sverige), varvid järnet erhålles i
smälttlylande, degig form, karakteriseras slutet
av 1800-talel av götjärnsmetodernas
fram-marsch. Vid dessa (bessemer- och
martin-metoderna) framställes flytande stål ur
tack-järn, Den äldsta metoden, uppkallad efter sin
upphovsman, engelsmannen Henry Bessemer, Bessemerblåsning vid Edske bruk 1858.
. Efter samtida akvarell.
patenterades 185o och bragtes till praktisk
användbarhet 1858 av svensken G. F. Göransson. Ungefär ett årtionde senare hade
fransmannen P. E. Martin och tysken W. Siemens utarbetat martinmetoden. De basiska
göt-järnsmetoderna (thomas- och basiska martinmetoderna), vid vilka rent och mjukt stål
framställes ur fosforrikt tackjärn, förelågo utexperimenterade först omkring 1880.
Götjärnet utträngde dock välljärnet relativt långsamt. Välljärnsproduktionen i Sverige
visar en icke obetydlig ökning från 1876 till 1895 (delvis beroende på lancashiresmidets
tekniska fullkomning), och även om götjärnsproduktionen ökades i hastigare tempo, dröjde
Hdet ända till slutet av
1890-talet, innan götjärnet
överflyg-lade välljärnet. Från denna
tidpunkt har
välljärnsproduktionen kraftigt minskats ej blott
järnet, utan även absolut. Ännu
1913 tillverkades dock i Sverige
nära 160,000 ton välljärn
(smältstycken och råskenor) mot c:a
av välljärnet exporterades,
huvudsakligen till England, där
det användes som råmaterial
vid degelstalsberedningen,
under det att det allra mesta av
götjärnet förbrukades inom
lan-Tappning av stål ur elektrisk ugn (Söderfors). det. Efter världskriget liar väll-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
