Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Härregården Ransbärg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så tog mor spinne åt käringarna i bygden.
Men gud skall veta, att den blir inte fet, som
skall tjäna sin föda med spinneråcken. Vi fingo
la litet fattigsäd med, det förstår sig, men den
var inte mycket att hurra för — bönderna ha
sådan liten nypa, när det gäller att ge.
Men hur tiden gick, så väkste jag till, så
att snart kunde mor gå på dagsvärke i gårdarna
och lämna mig hemma, för inte tålte folk se
mig i sitt bröd, innan jag kunde göra skäl
för det.
Snart så var jag då så pass, så jag kunde
ta vaktetjänst om somrarna. Då hade mor det
bättre, för den tiden hade hon la bara sig själf
att sörja för. Det var bara ett öde, att mor
hade vänjt sig vid det starka. Hon hade börjat
med brännevinet, medan far lefde. Jaja, hon
hade la så mycket ledsamt, så hon kunde
behöfva något att trösta sig med. Men svårt var
det — jag fick skämmas mer än en gång för
hännes skull. Och tjänte hon sig en styfver, så
gick den gärna till det usla brännevinet — så
hon kunde aldrig förkofra det lilla, hon hade.
Och tänk, hvad det var svårt att alltid höra
sina föräldrar tadlas. Och mig kallte de för
båtsmansynglet och jämt så fick jag höra:
»Båtsmansynglet blir båtsman likt». Men jag
tänkte alltid: »Vänta bara, tills jag blir stor,
då ska I få se på karl».
Ja, så kom den vintern, jag skulle gå för
prästen, och fram slapp jag, för jag var inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
