Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Härregården Ransbärg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och det fans nog de, som kunde velat klämma
efter mig med; men de brydde sig inte om det,
så länge jag höll mig i skinnet, de tyckte la,
det kunde vara nog med, att mor hade fått
sitta inne.
Nu visste jag rent inte, hvad jag skulle ta
mig till. Ingen ville ha mig i sitt arbete och
slita strängt iddes jag inte häller. Jag var led
åt allting. Och så kunde jag inte låta bli att
tänka på Greta. Ju mer jag försökte glömma
hänne, dess mer tänkte jag på hanne. Ack, ack,
det sved i bröstet för hvar gång, så! Men hvad
skulle jag göra? Nu var jag säker på, att hon
inte skulle vilja se mig en gång. Hon skulle
bara spotta åt mig, sen jag bedragit hänne så
skamligt. Det enda, jag tröstade mig med, var,
att hon hade mycket bättre af att vara långt
skild från mig, än ha mig hos sig, en sådan
usling, som jag var.
Vid den tiden dog rackaren här i trakten.
Om jag skulle ge mig till rackare, tänkte jag,
så kunde jag alltid tjäna mig en styfver. Ingen
vördte mig i alla fall, och jag vördte mig inte
själf. Mor tyckte, det var ledt och grät, när jag
talte om mina tankar för hänne. Hon kunde
rent inte förlika sig med, att hännes Johan
skulle bli rackare. Jaja, inte för det hon
behövfde skämmas för mig, hon hade suttit på
fästningen, så hon hade la ingenting att hålla på,
men för min skull jämrade hon sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
