Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Härregården Ransbärg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
justament en lushund, men nu skulle jag bli
karl. Jag ville bli så god, så god imot både
hänne och barnet.
»Ja, nu lofvar du det. Och skam vare dig,
om du inte ’åller’t,» sade hon och kramade min
hand.
»Ja, Greta, så sant jag lefver, skall jag göra
allt, hvad du ber mig,» sade jag och Jag mente
det med. »Var nu inte ond på mig, för jag har
varit så usel imot dig. Men jag skämdes så
förskräckligt för att behöfva säga dig, att jag
hade farit med lögn, så jag kunde inte annat
än rymma min väg. Jag trodde aldrig, att du
airalie kunna förläta mig.»
»Nu talar vi aldrig om det mer, utan nu
är vi bättre vänner, än vi nånsin varit. Nu ska
vi slita och knoga, hvar med sitt, så skall det
nog bli bra,» mente hon.
Vi satte oss där i backen. Jag hade den
lille i knät och pysslade med honom. Och Oreta,
hon fick tala om, hur hon hade haft det, sen
jag for ifrån häanne.
Det riktigt värkte i mitt bröst, när hon
talte om, hur innerligt bekymrad hon hade varit
för min skull. Först trodde hon, att jag hade
kommit om det på något vis, för aldrig kunde
hon tänka, att jag ville bedra hänne — jag,
som var den ende karl, hoa hade fäst sig vid
— inte var det möjligt att tro mig om falskhet.
Men när så ingen olycka spordes till, då började
hon allt misstänka det värsta. Fast i det längsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
