Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Halta Stina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
därhemmavid och vid grafven. Och hon lagade,
så det blef litet fägnad med till liklaget, både
ost och bröd och brännevin. Så det var
ingenting att dattla vid den begrafningen.
Nu behöfde inte Halta Stina ängsla sig
för att hon var ensam längre. Lilla Lisebet
var snäll, det vore synd att säga annat, men
sin jämna passning ville hon ha, eljes skrek
hon. Och gud bevare en väl — höra hanne
skrika, det kunde då Halta Stina inte för sin
död. Då fick det hällre gå med allting annat,
hur det ville. För hvar dag blef hon allt
kärare och kärare i den lilla. Det kändes rent,
som om det hade varit hannes eget barn, nu
sen modern var död. Vår härre hade ju riktigt
lagt det lilla kräket i hannes armar.’ Och han
skulle nog sörja för både hanne och barnet. Fast
eljes såg det nog mörkt ut, hon fick aldrig tid
till att förtjäna nånting med sina händer, utom
den lilla stunden, som Lisebet sof, och då måtte
hon ändå sitta och vagga, för inte nändes hon
att låta Lisebettan sofva ovaggad. Och sa skulle
hon ständigt ha vällingapannan i ordning, för
det första Lisebet luckte upp sina ögon^ så var det
till att mätta hanne med välling, den lille magen
skulle ständigt stå som en trumma. — Fram
kvad det led, så fick hon då fattighjälp af
I socknen för dägans räkning. Fast den förslog
la inte långt, för se, Halta Stina ville ha
däg-jageu så fin så, hon kunde aldrig kluta ut
1 ™*e grant noe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
