Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Halta Stina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PSfÄZ, TMSTINJIg?,
snälla mor, men ben till Gud för inig, att vi få
träffas än en gång i detta lifvet. Tack snälla
mor, för I alltid han vatt så god imot mig!
Ack, om jag ändå ficke se er än en gémg i detta
lifvet! Nu orkar jag inte mer.
Lisebet Andersdotter.»
i »Härre gud! Stackars dägan!» sade mor i
Larsgård.
Då brast Halta Stina i gråt. Hon häfde
sig på sidobänken där och skrek högt. — Men
så sprang hon upp med en gång.
»Jag går ditner genast! — Ack, om jag
bara — ack, ack, om jag bara komme fram,
medan hon lefde!» snyftade hon.
Vi försökte trösta hanne, men det var
omöjeligt. Hon fick ingen bäring, innan hon kom i
väg. Hon gaf sig knappt tid till att ta på sig
hälgdagskläderna en gång.
Så gick hon. Men må tro, det var en lång
väg till Hälsingborg, till visse för en halt
människa. Och inga vägapängar hade hon, men
hon behöfde inga häller, inte tänkte hon
hvarken på mat eller husväray innan hon rent höll
på att stupa utaf mattighet, eller’ natten föll
på, så att hon inte kunde se att ta sig fram.
i ^å gick hon in på närmaste ställe, och hon
träffte på barmhärtiga människor, som gåfvo
hanne både mat och drick och litet halm att
hgga på. Men hon kunde inte länge hålla sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
