Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr [5] ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Barnet i Naturen
Av MINNA VRIESLANDER
Barn odh natur äro egentligen loskiljlbara begrepp. Det
blomstrande, uppåtsträvande, ljusa odh glada i naturen är
innerligt förbundet med det barnsliga väsendet. Vi
betrakta med rätta naturens renbet odh jungfrulighet som
barnsligt, liksom vi i ordets fullaste bemärkelse betrakta
barna-väsendet som naturligt.
I våra dagar, i ”barnets århundrade”, veta vi att det
uppväxande släktet behöver rörelsefrihet i naturen för att slå
ut i full blom. Fotvandringarna, sporten, leken i det fria,
allt detta tillmätte man förr intet värde att räkna med.
Om själen var trött av alla de hiistorieårtal, man hamrat
:n i vårt medvetande och ej kunde Smälta fler, så unnade
man ioss en liten smula vederkvickelse; i alldeles särskilda
fall en s|patsertur i parken. Ve den, som ej gick lugnt
och stilla ! Det lilla barnet tillät man på sin högsta höjd
att leka i sanden. Men även av denna i sig själv så
nöjsamma lek kunde man ändå ieke bliva helt nöjd, ty hur
lätt lämnade icke sanden, som man omsorgsfullt blandade
med vatten, fula fläckar efter sig, som orsakade bannor och
förebråelser. För att icke tala om klädseln! Alla dessa
många jackor och koltar, de långa strumporna och
högskaf-tade kängorna — allt detta en ryslighet. Och därtill
utvalde alltid fiiräldrarna till dylika paradpromenader det
hästa i klädväg. Och parken själv? Av grönska såg man
egentligen mycket litet. Trläd funnos naturligtvis, men det
var ju likväl ej tillåtet att klättra i dem; annars endast
stängsel och skylbair, överallt förbjudet. Oclh all längtan
att få ströva omkring litet på egen hand, att få springa
omkring på gångarna utan något mål blev genast
nedtystad av den manande stämman. På så sätt kommo vi
aldrig i någ.m verklig kontakt med naturen. Hur
annorlunda är det icke i dag!
Vilka storartade anläggningar äro icke våra dagars
lekplatser oclh parker, där allt är fullt av förståelse för
barrens önskningar, stora, gröna planer odh lekfält, där de små
obundet tumla omkring och glädja sig åt sina lustiga lekar.
Där är ibolLs|pel en verklig fröjd, ty man behöver icke
befara, att den oberäkneliiga leksaken förirrar sig någonstans,
där den går ohjälpligt förlorad. Ingen .pankvaktmästares
stränga ögon bevakar inhägnader och grindar. Redan den
lilla tvååringen åker stolt odh självmedvetet på sin
trehjuling odh stärker sina benmulskler. Djärivt och ystert fara
de större omkring ipå sina avgudade hjulsiparkar och gå
segerstolta förbi de små cyklisterna, som också måste se sig
slagna av de spejande autompbilisterna. Ett barn behöver
spänningen lika. väl som de äldre, det tar sin uppgift lika
allvarligt. Mångfaldiga saker sätta barnets
reflektionsför-mäga i verksamhet, allt det nya, som ständigt och järn i
gör intryck på dess ’sinne, strävar barnet efter att omgestalta
i levande form. Därför äro dylika vederkvickelsestunder
jämte befrielsen från storstadsvåningarnas snäva bvång av
största betydelse för barnets såväl psykiska som fysiska
utveckling. Den ’varelsen tager från sådana upplevelser med
sig hem så mycken lyckokänsla, så mycken inre tillfreds-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
