Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Barbaraea - Bark - Barkbockar - Barkborrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Barbaraea — Barkborrar
119
Barbaraea, se Sommargyllen.
Bark benämnes i dagligt tal de
yttersta, utanför kambiet (savringen)
belägna delarna av stammar och
rötter hos träd och buskar. Barken
består huvudsakligen av
korkvävnad, dvs. döda vävnader, vars
cellväggar äro förkorkade och
därigenom svårgenomträngliga för
vatten. Barkens tjocklek och
ytter-ytans utformning växlar starkt
med trädarten (jämför exempelvis
barken hos björk, ek, bok och tall)
och även med stammarnas eller
grenarnas ålder. I korkvävnaden
är ofta inlagrade garvämnen,
hartser o. dyl. och härpå beror den
tekniska och medicinska
användningen av flera slag av bark, ex. för
garvning (ek- och granbark), som
tvättmedel (kvilajabark), som
krydda ((kanel), för framställning
av läkemedel (kinabark,
frangula-bark). Om korkekens bark se Kork.
— Inom botaniken användes ordet
bark även för att beteckna de yttre
delarna av grundvävnaden
(paren-kymet) i unga stammar (primär
bark) och om de huvudsakligen av
bastfiber och silrör bestående
väv-nadsskikten som utåt avdelas från
kambiet (sekundär bark). Se även
Stam. D. L.
Barkbockar kallas med ett gemensamt
namn en grupp skalbaggar, som
tillhöra de s. k. långhorningarna.
De angripa döda och försvagade
stammar framförallt av gran.
Larven gnager platta karakteristiska
gångar på insidan av barken samt
förpuppar sig i ett hål, som går in
i veden. Barkat virke angripes ej.
O. E.
Barkborrar, små (2—8 mm), bruna
eller svarta vanligen cylindriska
skalbaggar med kraftigt utvecklad
mellankropp. Hos en del arter är
täckvingarnas bakre kant urgröpt
och försedd med s. k. tänder,
vilkas antal, form och läge äro
karak
teristiska för de olika arterna.
Barkborrarna utvecklas under
barken eller i veden av stående eller
liggande träd. I motsats till alla
andra under barken levande
insekter gnagas barkborrarnas gångar
ej endast av larverna utan även av
moderdjuren. De senare urholka
s. k. modergångar, på sidorna
försedda med små äggfickor, i vilka
vardera ett ägg lägges. Larverna
gnaga sina med borrmjöl fyllda
gångar i sidled från modergången.
Larvgångarna äro mycket smala i
början men bli så småningom
bredare allt efter larvernas tillväxt.
Gångarna sluta med en liten
hå-lighet, s. k. puppkammare, där
för-puppningen äger rum.
Puppkam-rarna ligga antingen mellan
barken och veden, i veden eller inuti
barken. Efter genomgången
omvandling lämnar den nykläckta
skalbaggen trädet genom ett
cirkelrunt flyghål. Den gångfigur,
som bildas av modergångar och
larvgångar kallas för gångsystem.
Gångsystemen äro karakteristiska
för varje särskild barkborreart,
och man kan med hjälp av dessa
utan svårighet bestämma arten.
Gångsystemen kunna ha en eller
flera modergångar, beroende på
om arten lever i en- eller
månggifte. I det senare fallet utgå
modergångarna från en
parningskam-mare. Hos ett flertal
barkborrear-ter äro de nyframkomna
skalbaggarna ej könsmogna. För att uppnå
denna mognad erfordra de under
en viss tid särskild näring. Detta
s. k. näringsgnag försiggår
vanligen i basten eller splinten på
ut-vecklingsplatsen eller utanför
denna (jfr Märgborrar). På ett
liknande sätt äta även de gamla
skalbaggarna för att återställa efter
avslutad äggläggning utmattade
könsorgan och kunna på nytt
fortplanta sig. Barkborrarna angripa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
