Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Barkborrar - Barkbrand - Barkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
Barkbrand — Barkning
såväl barrträd som lövträd. De
flesta arterna äro sekundära
skadegörare, dvs. de yngla i sjukliga,
försvagade eller undertryckta träd.
Vissa arter angripa och döda
emellertid fullt friska träd. Denna
grupp omfattar några av våra
farligaste skogsinsekter, såsom
granbarkborren (se d. o.),
skarptanda-de barkborren (se d. o.) och
dub-belögade bastborren (se d. o.) En
del arter, som utvecklas i liggande
eller stående sjukliga träd, kunna
dock orsaka mycket betydande
skador genom sitt näringsgnag på
friska träd eller plantor. Till dessa
höra bl. a. märgborrarna (se d. o.)
och svarta bastborrarna (se d. o.).
Några få arter utvecklas i veden
och orsaka därigenom skador, som
nedsätta virkets värde (jfr
Vedborrar). En betydande grupp
bark-borrearter äro slutligen kända som
överförare av blåytesporer,
varigenom de indirekt förorsaka den
s. k. stockblånaden. Bland dessa
arter böra nämnas mindre
märgborren (se Märgborrar), skarptandade
barkborren (se d. o.), svarta
bastborren (se d. o.) o. granbarkborren.
Barkborrarna utgöra ett
ständigt hot för skogen och förökas
mycket snabbt, så snart
gynnsamma förutsättningar såsom
stormfällning, skogsbrand,
snöbrott eller större huggningar
föreligga.
Det är därför av stort värde att
söka hålla barkborrestammen i skogen
så liten som möjligt. I detta syfte
bör man eftersträva att grövre
huggningsavfall i tid bortskaffas
ur skogen eller helbarkas 3—4
veckor efter barkborrarnas
svärm-ning. Massaveden bör ej lämnas
obarkad i skogen över sommaren,
och timret, som ej hunnit
bortköras, bör lagras på ett särskilt sätt,
som förhindrar barkborreangrepp
(se Vältläggning). När det gäller
att direkt bekämpa
barkborrehärj-ningar på ståndskog, måste de
angripna träden fällas och helbarkas
upp till 10 cm i topp innan
larverna börja förpuppa sig eller gnaga
sig in i barken eller i veden.
Denna åtgärd bör kombineras med
utläggning av fångstträd. V. B.
Barkbrand, skada på trädstammar
som visar sig i att barkpartier
torka, spricka sönder och bortfalla.
Orsaken är starka
temperaturväxlingar, som särskilt förekomma i
skogskanter, vända mot solsidan.
Mest utsatta äro trädslag med tunn
bark (bok, avenbok, ädelgran,
unga fruktträd och individer som
vid gallring friställas efter att
förut ha varit beskuggade). Skadade
träd böra ej i onödan fällas utan
få kvarstå som skydd för andra.
Värdefullare park- och fruktträd
kunna skyddas genom stammarnas
bestrykning med kalkmjölk eller
ombindning med halm. Th. Lfs.
Barkning av virke i skogen avser i
första hand att möjliggöra en
snabb torkning. Denna medför
nämligen att virket blir lättare och
därmed enklare att transportera
vare sig det gäller landtransporter
eller flottning. Vidare blir virket
genom torkningen
motståndskraftigt mot röt- och blånadsskador
samt insektangrepp och slutligen
slipper man anhopning av
barkavfall i fabriker, upplagsplatser och
flottleder- Barkningen kan
företagas mer eller mindre fullständigt
alltefter behovet i varje särskilt
fall. Man brukar skilja på följande
barkningsgrader: Bastbark-
n i n g (= bandning, finskalning),
varvid all bark och bast samt i
regel även en del av den yttersta
vedmanteln avlägsnas. S a v b a r
k-n i n g, varvid all bark och bast
avlägsnas genom flängning under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
