Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bergarter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
Bergarter
tecknas av anrikning av vissa
mineral, t. ex. olivinstenar,
hornblen-diter m. m. eller karakteriseras av
speciella mineral, t. ex.
nefelinsye-niter m. m. — De olika
djupbergarterna motsvaras av ytbergarter
med samma kemiska
sammansättning men olika struktur. Olika slag
av porfyrer svara sålunda mot
graniter, syeniter och dioriter,
medan gabbrornas ytbergarter kallas
basalter. Särskilt känt är
Älvdalens porfyrområde nordväst om
Siljan för sina vackra porfyrarter
med tät, vanligen mörk
grundmassa och däri inströdda ljusa
kristaller. Älvdalsporfyrerna funno
tidigare vidsträckt användning för
tillverkning av monumentsten och
prydnadsföremål. — Såsom
gångbergarter uppträda vanligen
diabaser och hyperiter, båda basiska
bergarter närstående gabbrorna.
De förekomma även som bäddar
eller lagergångar. En diabasart,
trapp, bildar sålunda numera
skyddande täcken över de lösa
skiffer-och kalkstenslagren inom
Västgöta-slättens berg. Diabaser, hyperiter
och dioriter sammanfattas inom
stenindustrin under benämningen
svartgranit. — Såsom stockar och
gångar inom djupbergartsmassiv
och deras närmaste omgivning
uppträda pegmatiter, vilka bestå av
grovkristallina utbildningsf ormer
av de mineral, som uppbygga
massiven. De anses ha uppkommit av
de sista magmaresterna, vilka
samlats i rämnor, bildade i den ännu
heta, nyligen stelnade bergarten
eller dess upphettade sidosten. Här
svalnade de långsamt, vilket
gynnade utbildningen av stora
mineralkristaller. Granitpegmatiterna
utgöra värdefulla fyndigheter av
fältspat, kvarts och stundom
glim-mer. — Till eruptivbergarterna
räknas även vissa malmer, som
bildats genom anrikning av
malm
mineral i samband med magmors
stelnande. Hit höra bl. a. Tabergs
titanjärnmalm och de apatitrika
järnmalmerna vid Kiruna och
Gällivare. — Till skillnad från
eruptivbergarterna kan materialet till
de sedimentära bergarterna
huvudsakligen härledas från processer,
som försiggått på jordens yta.
Genom bergarters förvittring bildas
bl.a. grus, sand och lerslam, som
av jökelis, vatten eller vind på
olika sätt sorteras och komma till
avsättning (sedimenteras). Dessa
löst anhopade mekaniska sediment
hårdna så småningom till fasta
bergarter genom hopkittning av
kornen medelst utifrån tillfört eller
ur sedimenten själva utlöst och
ånyo i mellanrummet mellan
kornen avsatt material. Avlagringar
av rullstenar (strandklapper,
flodgrus o. dyl.) bilda på så sätt
konglomerat, sand hårdnar till
sandsten och leror till lerskiffrar.
Sandsten, som övervägande består av
kvarts, kallas kvartssandsten och
en sådan kan ytterligare
hopcementeras till hård, glasig kvartsit
genom partiell upplösning av
kornen och ny avsättning av
kisel-syra. Grövre eller finare
fältspat-rik sand ger upphov till arkoser
eller sparagmiter, medan
moränav-lagringar hårdnat till
moränkonglomerat eller tilliter. — Ett
särskilt slag av mekaniska sediment
utgöra tufferna, som bildas av
vulkanisk sand och aska jämte
lösryckta bergartsstycken utslungade
i samband med vulkanutbrott. De
ingå tillsammans med lavorna i de
vulkaniska utbildningarna, som
ofta bilda konformiga vulkanberg.
— Kemiska sediment uppkomma ur
vittringsprodukter som gå i lösning
och med rinnande vatten föras till
sjöar eller hav, där de så
småningom utfällas- Genom vattnets
avdunstning inom avsnörda, saltrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
