Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Betesskötsel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
Betesskötsel
gången på nyttig fuktighet. En
annan baljväxt, som ibland insås på
någorlunda kalkrik jord och ibland
ingår i naturliga vallar är h u
m-leluzernen (se Luzern). Mera
sällsynt är käringtand som
kan uppträda vildväxande på
torrare jordar. Baljväxterna ha ett
särskilt värde för betesmarkerna
genom sin förmåga att draga nytta
av luftens fria kväve som härvid
också kommer gräsen i vallmattan
till godo. Tillräckligt inslag av
vitklöver kan därför i stor
utsträckning göra kvävegödsling obehövlig.
— Gräsen i betesmarkerna utgöras
av såväl mattbildande typer,
låggräs, som höggräs (se det ordet).
Bland de förra intager ängsgröe
(se Gröe) främsta platsen. Den är
vårt viktigaste betesgräs och
medtages så vitt möjligt alltid vid
frösådd. Där växtbetingelserna äro
lämpliga, dvs. på icke alltför hård
jord med någorlunda god tillgång
på växtnäringsämnen, särskilt
kväve, inkommer den dessutom ofta
på naturlig väg. Kärrgröe
kräver något större tillgång på
fuktighet än föregående. Kärrgröe
kommer lätt in av naturen; under
regniga år t. o. m. på mindre välskött
öppen åker. — Flera venarter (se
Ven) äro vanliga i
betesmarkerna. K r y p v e n tages vid insådd
gärna med på icke alltför hårda
och mullfattiga jordar- B r u n v e n
och rödven äro härdiga,
anspråkslösa gräs, som ofta med
fördel användes i Norrland. Till de
mattbildande gräsen räknas även
rödsvingel av det utlöpande
slaget (se Svingel). Tu vbildande
rödsvingel ätes ogärna av djuren
och måste närmast betraktas som
ett ogräs i betesvallen. Vid frösådd
i betesmarker medtages även, och
t. o. m. i betydande mängder, en del
mera kortvariga höggräs eller
egentliga slåttergräs. Orsaken är
att man vill ha fram ett
tillfredsställande växtbestånd redan innan
låggräsen med sin långsammare
utveckling kommit ordentligt
igång. Av höggräs sås i första
hand t i m o t e j. Den bildar lätt
bestånd och frö finnes ofta av
gårdens egen odling. Av övriga
höggräs äro ängssvingel (se
Svingel) och engelskt
raj-g r ä s (se Rajgräs) de viktigaste.
Den förra lämpar sig framför allt
på mullhaltiga till mullrika jordar
men utvecklar sig på all jord, som
ej är torr. Den senare har snarlika
egenskaper men hör närmast
hemma i betesvallar längs kusten i
Sydsverige och i varma lägen upp
till Mälardalen. Hundäxing
kan vara bra på hårda och torra
jordar. Den kräver en påpasslig
avbetning för att ej förväxa och taga
överhand allt för mycket. På
kväverik och i synnerhet mera fuktig jord
kvarlämnas den ofta av djuren. —
Verkliga ogräs finner man i många
betesmarker. Särskilt gäller detta
marker som ännu ej kommit upp i
full produktion. Åtskilliga
ogräsarter kunna nämligen ej fördraga
tidig och intensiv avbetning.
Betesmarkernas ogräs beskrivas
närmare i särskilda artiklar i Nya
Lantmannens Bok. Här skall endast
anges namn och bekämpningssätt
för de viktigaste. Den enklaste och
närmast till hands liggande
metoden att bekämpa ogräsen går ut på
att man genom avhuggning
försvagar plantorna och hindrar dem
att sätta frö. Denna metod .
användes mot smörblomma,
tistlar, groblad och ä 1
g-g r ä s m. fl. samt de giftiga
arterna odör t, sprängört
och bolmört. Mot de senare,
som lätt kunna åstadkomma
dödsfall bland betesdjuren, måste man
vara särskilt på sin vakt. Om de
uppräknade ogräsen uppträda i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
