Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Betesskötsel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168
Betesskötsel
Speciella förhållanden såsom om
marken lätt upptrampas, om det
huvudsakligen gäller hästbete osv.,
kräva särskild hänsyn vid
frö-blandningarnas uppställande.
Anmärkas bör, att engelskt rajgräs
(Viktoria) även i någon mån kan
användas i ”övriga Svea- och
Götaland” men icke i Norrland. Vad
denna landsdel beträffar bör
svenskodlat vitklöverfrö
eftersträvas. Sådant finnes numera att
tillgå. Av timotej och ängssvingel
äro Bottnia-sorterna att
rekommendera. Då ängskavle är ett mycket
härdigt gräs har denna art
med-tagits i Norrland och där endast
för fuktigare jord. Frö av
rödsving-el bör inte användas, om ej med
säkerhet mattbildande (ej
tuvbildan-de) sorter kunna erhållas. Såväl
för norra Norrlands kustbygd som
för inre Norrland kan krypven
utbytas mot röd- eller brunven om
norrländskt frö därav kan
erhållas. Även av röd- och alsikeklöver
bör ibland särskilt på lerjord
medtagas ett eller annat kg i
betesvallar för att få högre avkastning
de första åren.
Betesmarkens skötsel.
Gödslingen är den viktigaste
åtgärden för att bibehålla och
förbättra en betesmarks avkastning.
Underhållsgödsling av betesmarken
måste utföras om inte
avkastningen skall försämras. Gödslingens
styrka får rättas efter de
naturliga betingelserna såsom marktyp,
fuktighet och klimat men även
efter anspråken på avkastning.
Där de naturliga betingelserna
för betesväxterna äro goda
kunna dessa till foder omsätta en
stor mängd växtnäringsämnen.
Om behov av foder föreligger bör
gödslingen därför också vara riklig.
Det senare gäller särskilt på
arealer där djur med stort dagligt
foderbehov skola beta. Om
gödslingen göres så kraftig att en rik
växtlighet drives fram hinna djuren på
kort tid samla så mycket foder att
deras näringsbehov blir
tillfredsställt. — Av ren fosforsyra kan
årsgivan per ha växla mellan 20
och 40 kg, dvs 100—200 kg
20-procentig superfosfat eller ca 10
procent mera av thomasfosfat. På
de högst uppdrivna betena kan
än mera behövas. Thomasfosfat
är att föredraga på kalkfattig
jord. På utpräglad lerjord kan
kali ofta undvaras i den årliga
gödslingen men erfordras. alltid
på andra jordar, i samma mängd
som fosforsyra, alltså 50—100 kg
40 procentigt kalisalt pr ha eller
betydligt mera där jorden kan
antagas vara kalifattig — mull och
sandjord — men hög produktion
eftersträvas. — Äro jordmåns- och
fuktighetsförhållandena
gynnsamma och fosfor-kaligödslingen och
nederbörden tillräckliga så att
vitklövern får god utveckling, blir
oftast kvävegödsling överflödig
samtidigt som betets kvalitet som
foder blir den bästa tänkbara.
Kvävegödsling blir däremot önskvärd
där vitklövern av ett eller annat
skäl ej får full utveckling och i
regel också där man vill driva fram
en mycket hög avkastning- Härvid
användes helst något slag av
salpeter som tillföres i mängder på
200—600 kg per ha eller t. o. m.
ännu mera. Särskilt då de större
Stora mängder kväve visa sig
ofta mera ekonomiska än de små
enär därigenom den
kvävebehö-vande ängsgröen snart blir
dominerande.
mängderna användas bör salpetern
fördelas på 2—3 givor som spridas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
