Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blåhjonet - Blåjord - Blåklint - Blåklocksläktet - Blåkål - Blå kärrhök - Blålera - Blålupin - Blåluzern - Blånor - Blåräv - Blåsene - Blåsfotingar - Blåsklöver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Blåjord — Biåsklöver 267
hjonets skadegörelse är i och för
sig av ringa ekonomisk betydelse,
då endast puppkammaren gnages
in i veden. De nykläckta
skalbaggarna kunna dock genom sina
flyghål förstöra tapeter, paneler m. m.
Gångarna efter blåhjonet användas
dessutom ofta som inkörsport av
andra träskadegörare såsom
husbocken (se d. o.) samt även
virkes-förstörande svampar. Den mest
effektiva metoden att förebygga
blåhjonets angrepp är att använda
barkfritt virke. Vill man stoppa
pågående angrepp böra barkränderna
avlägsnas och veden därunder
be-strykas eller besprutas med ett
effektivt skyddsmedel. Den senare
åtgärden är avsedd att förebygga
ev. angrepp av husbock eller
svamp. W. B.
Blåjord, se Vivianit.
Blåklint, (Centaurea cyanus) tillhör
klintsläktet inom de
korgblomstri-gas familj (Compositae) och är ett
över större delen av landet vanligt
ogräs i stråsäd, särskilt höstsäd.
Den är bunden till kulturmark,
förekommer icke vild hos oss och
har sannolikt — om än för mycket
länge sedan — införts med utsäde
från sina ursprungliga hemtrakter
i Medelhavsländerna. Vid
tröskningen följa fröna med säden,
men kan relativt lätt bortrensas.
Bekämpas bäst på hösten eller
tidigt på våren genom bestoftning
med kalkkväve vid fuktig
väderlek eller dagg. Se även färgplansch
vid Ogräs. — Blåklint odlas rätt
allmänt som prydnadsväxt. KIK.
Blåklocksläktet, (Campanula) ett
växtsläkte tillhörande den efter
släktet uppkallade familjen
klock-växter (Campanulaceae). Släktet
är i Sverige företrätt av 10 arter,
samtliga örter innehållande
mjölksaft och med klockformade blå
eller violetta, någon gång vita
blommor. Allmännast är den
välbekan
ta (vanliga eller lilla) blåklockan
(C. rotundifolia), som förekommer
på ängsmark över hela landet
ända upp i fjällen. Vanlig är också
den mera högvuxna stora
blåklockan (C. persicifolia). Ängsklockan
(C. patula), som har rödvioletta,
djupt flikade, vidöppna blommor,
är i södra och mellersta Sverige
ett traktvis ymnigt förekommande
ogräs i vallar och gräsmattor.
Knölklockan (C. rapunculoides)
med violetta, små blommor i lång
ensidig klase, kan bli ett
besvärligt ogräs i trädgårdar på grund av
sina sköra, greniga jordstammar
och knölformigt ansvällda rötter,
vilka möjliggöra en kraftig
vegetativ förökning- De späda
rosetterna av den storvuxna, tämligen
sällsynta hässleklockan (C.
lati-folia) äro ätliga och lära ha
använts som föda (hasselkål).
Detsamma gäller rötterna av denna
art och av den förr ibland odlade
rapunkelklockan (C. rapunculus).
— Om odlade arter av
blåklocksläktet se Blomsterodling, Perenna
blomsterväxter. D. L.
Blåkål, se Kål.
Blå kärrhök, se Jakt, villebrådsarter.
Blålera, se Lösa avlagringar, såplera.
Blålupin, se Lupin och Baljväxter.
Blåluzern, se Luzern.
Blånor. Vid skäktning och häckling
av lin och vissa andra
spånadsväx-ter får man blånor som
avfalls-produkt. De bestå av korta,
hoptrasslade tågor. Blånor användas
för att täta rörledningar och för
drivning av väggar m. m., men
duga också till garn för grövre
väv, t. ex. säckväv.
Blårävs se Jakt, villebrådsarter, samt
Pälsdjursavel.
Blåsene, se Blåtåtel.
Blåsfotingar, se Tripsar.
Biåsklöver, (Trifolium fragiferum)
av familjen baljväxter
(Legumino-sae), liknar något vitklöver men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
