Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Enzym - Enäggstvillingar - Epidermis - Epifysem - Epilepsi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Enäggstvillingar — Epilepsi
407
ner, som enzymet kan katalysera,
medan ”bäraren” (apoenzym)
bestämmer vilka ämnen som enzymet
kan angripa. Flera enzym (t. ex.
ureas, pepsin, trypsin, amylas,
li-pas) har man lyckats framställa i
kristalliserad form. — Enzymen
verka i regel hastigast vid
temperaturer mellan 35 och 60°. Vid
upphettning till 65—80° förstöras
de. De äro mycket känsliga för
surhetsgraden, i det att varje
enzym har en viss pH-latitud och ett
visst pHj-optimum. — Med
avseende på sin verkan indelas enzym i
hydrolyserande enzym, hydrolaser,
som under vattenupptagande
spjälka proteiner, fett och kolhydrater
(hydrolys) och desmolaser, som i
sig innefatta de flesta övriga
enzym. Till hydrolaserna räknas
esteraser, carbohydraser, proteaser
och amidaser. Esteraserna spjälka
estrar, men kunna även syntetisera
dylika. Fetter (fettsyreestrar)
spjälkas av lipaser,
fosforsyreest-rar av fosfataser, etc.
Carbohydraser sönderdela sammansatta
sockerarter. Hit höra amylaser
(dias-taser), som nedbryta stärkelse till
maltsocker, vilket ytterligare
ned-brytes till glykos av maltas.
Sacka-ras sönderdelar rörsocker till
glykos och fruktos. Mjölksocker
spjälkas av laktas till glykos och
ga-laktos. Pektinämnen sönderdelas
av pektinaser. — Proteaserna
indelas i proteinaser, som angripa
nativa äggviteämnen och
peptida-ser, som spjälka peptider. Till de
förra höra pepsinet i magsaften,
som verkar i starkt sur lösning,
papainaserna, som verka vid svagt
sur till neutral och tryptaserna,
som spjälka vid alkalisk reaktion.
Chymosinet förekommer i löpe och
koagulerar mjölk. Erepsin finnes i
tunntarmens slemhinna. —
Amidaser spjälka aminoföreningar och
syreamider. Hit hör ureas, som
sönderdelar urinämne till kolsyra
och ammoniak. — Desmolaserna
förmedla cellernas oxidations- och
reduktionsprocesser. Dehydraser
(reduktaser) aktivera vid
andningen vätet i det ämne som
förbrän-nes, medan oxidaser överföra det
aktiverade vätet på luftsyret.
Under andningen kan det bildas
väte-superoxid, som är ett cellgift.
Detta förstöres av enzymen katalas
och peroxidas. Katalasen
sönderdelar vätesuperoxiden i vatten och
fritt syre, medan peroxidasen
överför syret direkt på de ämnen, som
skola förbrännas vid andningen.
C. B—l.
Enäggstvillingar, se Ärftlighetslära.
Epidermis kallas de högre växternas
”hud”. Den består av ett enkelt
skikt tätt sammanfogade celler och
är hos de ovanjordiska växtdelarna
oftast överdragen av en tunn hinna
av ett korkartat ämne; denna
hinna (kutikulan) släpper endast med
svårighet igenom vatten och utgör
ett skydd mot för stark
avdunstning. Epidermis är på utsidan
också ofta försedd med hår och
utskott av olika slag. För att vid
behov luft och vattenånga skall
kunna passera epidermis är denna hos
blad och unga stammar försedd
med klyvöppningar (se d. o.). Som
en följd av tjocklekstillväxten
spränges i äldre stammar
epidermis sönder och ersättes i sina
skyddande uppgiften av barken (se
Bark). < D. L.
Epifysen, tallkottkörteln, är en
körtel med inre sekretion, belägen
mellan lilla och stora hjärnan. Dess
betydelse är omdiskuterad. Hfld.
Epilepsi, fallandesjuka, är sällsynt
hos djuren. Blott enstaka fall
påvisade hos häst och nöt. Något
vanligare hos hund. Yttrar sig i
periodiskt återkommande krampanfall.
Sjukdomen är troligtvis ärftligt
betingad. Hfld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
