Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fenol - Fenologi - Fenotyp - Ferment - Fernissa - Ferrosulfid - Festuca - Fetknopp - Fett - Fettdigestion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
424
Fenol — Fettdigestion
Fenol, karbolsyra, utvinnes ur
sten-kolstjära. Den utgör i rent tillstånd
färglösa kristaller, men röd- till
brunfärgas i luften och
sönderfly-ter lätt till en mörkfärgad olja.
Fenol äger liksom de besläktade
ämnena kreosol och tymol
antiseptiska egenskaper. Samtliga
dessa ämnen besitta en egendomlig
”skarp” röklukt. Det är
huvudsakligen de vid rökning av matvaror
bildade fenolerna, som skydda de
rökta varorna mot tidig
sönderdel-ning genom verksamhet av
mikroorganismer. Fenolerna ha i senare
tid funnit en vidsträckt
användning för framställning av
konst-hartser (bakelit). F.
Fenologi, läran om de periodiska
växlingarna i livsyttringar inom
djur-och växtvärlden.
Fenotyp, se Ärftlighetslära.
Ferment, se Enzym.
Fernissa är ett samlingsnamn för ett
flertal olika flytande produkter
vilka kännetecknas därav, att de
efter att ha anbringats i tunt skikt
på ett föremål ge detta en tunn
skyddande, fast hinna. Fernissa
ut-göres vanligen endera av på visst
sätt förbehandlad linolja, vari ofta
lösts hartser samt s. k. siccativer,
dvs. ämnen, som påskynda
linoljans oxidation i luft, eller också
av en lösning av hartser, ofta
konsthartser, eller lacker, t. ex.
cellulosalack, i en blandning av
organiska lösningsmedel, såsom sprit,
högre alkoholer, estrar, bensin,
bensol m. fl. F.
Ferrosulfid, se Svaveljärn.
Festuca, se Svingel.
Fetknopp, se Blomsterodling, Perenna
blomsterväxter.
Fett. Med fetter förstår man såväl i
växt- som djurriket förekommande
blandningar av estrar (se d. o.) av
alkoholen glycerin och högre
fettsyror. Om fetterna äro flytande vid
vanlig temperatur
(rumstempera
tur) kallas de även oljor eller feta
oljor till skillnad från de helt olika
mineraloljorna, vilka äro
föreningar mellan kol och väte. — Växterna
anrika fett huvudsakligen i frukter
och frön och i mycket varierande
grad. Största fettanrikning visa
vissa i varmare länder odlade
växters frön och frukter. Även i vårt
land har under
avspärrningsperio-derna med högt fettpris
oljeväx-ter odlats, delvis med framgång.
Fett är mera energirikt än
kolhydrater och äggviteämnen. Människan
och djuren kunna i allmänhet själva
bilda fett ur andra ämnen, särskilt
kolhydrater, dock är en viss mängd
fett i födan erforderlig för normal
funktion hos människo- och
djurorganismer. — Ju större mängd
fettsyror av lägre molekylarvikt,
såsom smörsyra, kapron-,
kapryl-och kaprinsyra m. fl., liksom av
omättad karaktär, såsom oljesyra,
linoljesyra m. fl. som ingå i ett
fett, desto mjukare blir fettet.
Hårda fetter, såsom talg, innehålla
huvudsakligen mättade fettsyror
med hög molekylarvikt
(stearin-syra m. fl.) — I senare tid har
man infört s. k. härdning av mjuka
fetter i tekniken. Med härdning
förstås en addition av väte till
fetter innehållande omättade
fettsyror, varigenom en högre
mättnings-grad och därmed ett fastare fett
erhålles. Härdningen förutsätter
användning av en katalysator. Som
sådan användes vanligen
finfördelad nickel. — Fetter innehållande
starkt omättade fettsyror (t. ex.
linoljesyra) upptaga syre ur luften
och bilda mer eller mindre fasta
ämnen. Härpå grundar sig linoljans
användning i måleri-, linoleum- och
ferniss-tekniken. F.
Fettdigestion innebär en sådan
sön-derdelning av fodrets eller födans
fettinnehåll, att detta kan
tillgodogöras i djurkroppen. Fettet
sönder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
