Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fiske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fiske
437
skilda årsklasser mera utpräglade
än hos någon annan fiskart. En rik
årsklass kan då ge upphov till ett
mycket givande fiske under en
följd av år. Orsakerna till
årsklassernas individrikedom får främst
tillskrivas bättre eller sämre
näringsförhållanden för de yngsta
strömmingslarverna. —
Strömmingen fångas huvudsakligen med
nät (skötar, garn), i vissa trakter
även med not och i finmaskade
storryssjor. Fångsten växlar
mycket under olika år, i genomsnitt
15—25 milj. kg. — Utom de
ovannämnda fiskarterna av större
betydelse böra bland
sötvattens-fiskarna nämnas de till
karpfamil-jen hörande karp, ruda, sutare,
asp, löja, kvidd (elritsa), stäm,
sarv, färna, björkna, vimma och
sandkrypare, varav några såsom
karp, asp och sutare lokalt spela
en rätt stor ekonomisk roll, andra
(löja och kvidd) mångenstädes äro
av stor betydelse som föda för
rovfisk, medan de övriga i allmänhet
måste anses som ogräsfisk enär
de äro svåra
näringskonkurren-ter till och samtidigt ofta äta
rom och yngel av värdefullare
fiskarter. Av underordnad
betydelse äro spigg, gers och simpa.
Bland icke nämnda laxfiskar är
norsen synnerligen viktig som föda
för gös, abborre, laxöring och
röding, medan harr och bäckröding
äro utmärkta sportfiskar, den
senare inplanterad på olika håll, och
regnbågsforell en värdefull
dammfisk. Slutligen förtjänar
flodnejon-ögat (nätting) omnämnande. Den
lever i havet men går om hösten
upp i rinnande vattendrag, där den
på våren leker. Bland
saltvattens-fiskar ha vi skarpsillen, främsta
materialet för ansjovis och
sardinberedningen, vissa år tämligen
allmän i Östersjön, rödspättan, som
dock endast träffas i södra
Öster
sjön, samt tobis, viktig som föda
för lax, torsk m. fl. och av
betydelse som agnfisk.
Fiskevård
All fiskevård har till ändamål att
på basis av vår kännedom om å
ena sidan de olika fiskarternas
levnadsvanor och krav på miljön
och å andra sidan denna miljös
växlande beskaffenhet åstadkomma
högsta möjliga, varaktiga
avkastning av våra fiskevatten. Härvid
är det viktigt att hålla i minnet
att miljön, dvs. inte bara själva
vattnet utan sjöbäckenets form,
strandens och bottnens
beskaffenhet, växt- och djurlivet, växlar
från sjö till sjö. — Miljön.
Flertalet sjöar på slättbygderna äro
grunda, ofta bara några meter
djupa, med långsluttande stränder.
Detta gäller också en hel del sjöar
inom morän-, (skogs-) områdena,
ehuru där djupet oftast blir större,
10—20 m. Fjällsjöar och åtskilliga
sjöar söderut ha djup på 50—100
och ända uppåt 200 m. Djupast är
Hornavan, 221 m, Vättern är 126
m djup, Vänern 98, Mälaren 64,
Hjälmaren 22, Storsjön i Jämtland
74 och Siljan 120 m. I de grundare
slättbygdssjöarna består bottnen
av grågrön-svart, lättflytande
gyttja, i sjöar inom moss- och
myr-marksområdena av rödbrun,
grötaktig dy. Vattnets beskaffenhet är
av stor betydelse, särskilt
temperatur och syrehalt. Temperaturen
är om sommaren i stora och
relativt djupa sjöar tämligen hög i de
övre vattenlagren (oftast 18—20°),
men på ett visst djup sjunker den
ganska hastigt för att sedan åter
mera långsamt avtaga mot
bottnen. Övergångsskiktet benämnes
språngskikt (metalimnion). Under
eftersommaren och hösten sker en
omblandning av alla vattenlager,
varvid temperaturen blir mera lik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
