Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fiske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fiske
439
re än 7, medan åter ett surt
vatten, uttryckt genom pH mindre än
7, ej är lika lämpligt. En viss
mängd kalk är även gynnsam för
många vattendjur. Växterna spela
en stor roll. De utgöra ofta ett
nödvändigt lekunderlag, de erbjuda
skydd och gömställen för både
yngel, fiskungar och större fisk, de
skapa näring och uppehållsplatser
för en mängd olika smådjur, varav
fiskarna leva, och de alstra vid sin
kolsyreassimilation syrgas. Många
sjöar särskilt inom slättbygderna,
uppvisa en rikt utbildad vegetation,
medan i sjöar inom skogs- och
bergstrakter vattenväxter äro mera
sparsamma. Man brukar skilja på
fyra växtsamfund:
övervattens-växter (vass, säv, fräken, starr,
kaveldun), ut till ca 2 m djup,
flyt-bladsväxter (gäddnate, näckrosor)
ut till 3 å 4 m djup,
undervattens-växter (ålnate, vattenslinga,
horn-serv, vattenpast) på ned till 5—6
m djup och bottenväxter
(note-blomster, braxengräs, characeer,
mossor och alger), som i sjöar med
mycket klart vatten kunna gå ut
till 10—15, ibland ända till 25—30
m. Djurlivet i sjöarna är ändå
viktigare än växterna. Nästan alla
fiskar livnära sig av djur. Bland
växterna träffas rikligt med
insektslarver av många slag, mest av
sländor och fjädermygg, snäckor
och musslor, maskar, kräftdjur m.
fl. Ibland uppgår antalet dylika
djur till flera 10.000 över 1 m2
bottenyta. På sjöarnas stenstränder
och i de rinnande vattnen träffas
bränningsfaunan, som främst består
av sländ-, knott- och mygglarver. I
själva bottenmassan och på
densamma finnes slutligen den s. k.
bottenfaunan, vari framförallt ingå
fjädermygglarver, (Chironomus)
småmusslor, mindre kräftdjur och
maskar. Individantalet växlar här
mycket, uppgår i slättbygdssjöar
till 5.000 å 10.000 på 1 m2, i
skogs-och bergssjöar ofta blott till 10—
100 djur på samma yta. I det fria
vattnet finnes slutligen ett av både
djur och växter bestående
samfund, plankton. Hit höra diverse
små kräftdjur (vattenloppor),
hjuldjur, blågröna och gröna alger
samt kiselalger. Sådant plankton
träffas i alla vatten. I slättsjöarna
är det rikligt och kan under vissa
tider färga vattnet i blågrönt eller
brunt (vattenblomning eller
vege-tationsfärgning). I skogs- och
bergssjöarna är planktonet mera
sparsamt, och vattenblomning ej
vanlig. Planktonet är av stor
betydelse som föda för nästan alla
fiskarters yngel och dessutom för
flera arter också i fortsättningen. —
Med hänsyn till
vattenbeskaffenhet, växternas och djurens
riklighet och sjöarnas form och läge
talar man om eutrofa, oligotrofa
och dystrofa sjöar. De första äro
näringsrika slättbygdssjöar med
hög fiskavkastning, de båda senare
näringsfattiga skogs- och
bergs-samt moss-sjöar med låg
fiskavkastning. Beståndsvård. En viss
sjö har alltså förutsättning att
lämna en viss fiskavkastning
motsvarande sjöns näringsproduktion.
Fiskevården åsyftar att utnyttja
sjöns möjligheter i detta avseende,
men man får inte, som ofta sker,
inbilla sig att produktionen kan
höjas över en viss gräns.
För att åstadkomma högsta
fiskavkastning måste först de
för sjön mindre passande eller
rent skadliga fiskarterna bort
medan de mest lämpade arterna
böra speciellt omhuldas och om
de ej finnas i sjön, inplanteras.
En verklig beståndsvård är
nödvändig. Många sjöar är nu
överfulla med rätt värdelös småfisk,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
