Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fiske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fiske
445
eller riskvistar (abborre), och
genom särskilda beten i
kräftburar-na. Utom av garn tillverkas de
ofta av spjälor, vidjor och även
av metalltrådsnät. Användes i
rinnande vatten för ål och nejonögon
samt för lax. Noten eller vaden
består av ett långt nät av starkt,
grovt garn med kraftiga linor
utmed över- och underkanterna,
tel-narna. Här finnas flöten och
sän-ken som hålla noten utspänd i
vattnet. Mitt på noten finnes oftast
en säck, den s. k. kilen eller
kalven, i vilken fisken slutligen
samlas. Notens båda på kilens sidor
belägna delar kallas armarna.
Helst bör noten räcka från bottnen
till vattenytan så att fisken ej kan
simma över eller gå under
densamma. Noten lägges ut i vattnet
i en halvcirkel varefter de båda
ändarna genom där anbragta linor
dras ihop, så att den fisk, som från
början finnes innanför det av
noten omspända området, blir
innestängd och tvingas in mot notens
mitt. Oftast dras noten mot land,
ibland ute på fria vattnet mot en
eller två förankrade båtar. På vissa
platser dras noten från två båtar
som segla eller drivas med motor.
Principen blir här ungefär
densamma som vid trålning. Även under
isen sker notdragning. Noterna äro
av många typer och storlekar från
små betesnotar ca 1 m djupa och
med en längd av några meter på
varje arm, till stornotar med flera
meters djup och 100 m långa
armar. Notplatserna måste vara
jämna, så att noten inte slites sönder
eller fastnar. Noten användes för
fångst av braxen, sik och röding,
ibland även gädda och gös. I
rinnande vatten fångas lax, sik och
öring med not. — Till
insnärjnings-redskap höra alla slags nät eller
”garn”, som de vid kusterna
vanligen benämnas. Principen är här
att fisken simmar mot ett i
vattnet genom sänken och flöten
vertikalt utspänt nät, där den lätt
trasslar in sig eller där den kommer
genom maskorna med huvudet och
fastnar däri genom att nätets
maska sluter till bakom gällocken
eller längre baktill om kroppens
tjockaste del. Garntrådarna böra i
ett nät vara tunna och fina och
nätet får inte vara för hårt spänt
utan skall tvärtom ge något efter
för fisken. Vanligen förankras och
utsättes näten utmed bottnen,
varvid de icke få sträckas för hårt
utan lämnas möjlighet att anpassa
sig efter bottnens ojämnheter. I
vissa fall sättas näten emellertid i
ytan eller på visst djup mellan
ytan och bottnen, där fisken för
tillfället uppehåller sig. Näten
måste då flötas eller ”uppbojas”.
De vanligaste näten äro 1—2 m
djupa och 25—30 m långa och
utsättas i följd i en s. k. länk.
Nätfiske är givande för fångst av
allehanda olika fiskarter och
användas vid nästan alla årstider. De nät
som flötas begagnas mest vid fiske
efter sik och siklöja, men också
när det gäller gös. Ofta göres dessa
nät betydligt djupare och påminna
då om de nät som vid kusterna
användas för strömming och sill
(”skötar” och ”garn”). I rinnande
vatten användas nät för fångst av
lax, laxöring och stor sik. Ett
särskilt slags nät är skottnät eller
grimnät, som består av 2
grovmas-kiga nät, mellan vilka ett vanligt
nät är mycket löst spänt. Alla tre
näten äro fästade vid gemensamma
över- och undertelnar. Fisken
skrämmes mot nätet, skjuter det
lösa, fina nätet framför sig genom
en av de grova maskorna och
fastnar i den så uppkommande påsen.
-— Till krok- och huggredskap hör
det vanliga metspöet för abborre,
mört, id, braxen, laxöring och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
